Kyrkan och IT - en sorts andakt, del 2

Här kommer del 2 av den morgonbön jag höll i samband med Göteborgs stifts IT-dag:

Odla mänskliga nätverk med hjälp av teknik

Det omdiskuterade Facebook är något av en lekstuga för ungdomar och vuxna. Men där finns också ett stort antal minnesgrupper, inte minst minnesgrupper för ungdomar som gått en alltför tidig död till mötes. Där skriver vänner minnen, lägger in bilder, ger varandra tröstande ord och virtuella kramar, skriver böner och tänder virtuella ljus.

”Gud är ljus och inget mörker finns i honom.” 1 Joh. 1:5

Odla mänskliga nätverk med hjälp av teknik

Den katolske biskopen Jacques Gaillot blev genom sin kyrkokritik och sitt stöd till marginaliserade människor så kontroversiell att han 1995 fråntogs sitt stift i Frankrike och utsågs till biskop över Partenia. Partenia var ett blomstrande stift, ja alltså för 1500 år sedan. Men idag är det mest öken, en del av Saharas öken, och inte många människor bor där. 1996 lade biskop Gaillot ut stiftet Partenia på Internet, och kunde därigenom nå människor över alla gränser, med sina predikningar, frågelådor och bibelstudier.

”En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka… alla människor skall se Guds frälsning.” Luk. 3:4,6

Odla mänskliga nätverk med hjälp av teknik

Kyrkan och IT - en sorts andakt...

Som jag lovat kommer här den morgonbön jag höll i samband med Göteborgs stifts IT-dag. Del 1 av 2 idag:

Vi ska på några minuter göra fyra nedslag, på Cypern, i Kairo, på Facebook och i Saharas öken.

Odla mänskliga nätverk med hjälp av teknik

När man ganska tidigt i Internets barndom började mäta Internetanvändningen upptäckte man att siffrorna var väldigt höga på universitet, bibliotek och institutioner på Cypern. Varför undrade man? Är cyprioter särskilt flitiga med studier, med att söka kunskap på Internet? Nej, men det var med hjälp av Internet som man kunde hålla kontakt med släkt och vänner på andra sidan gränsen på det genom kriget och konflikten uppdelade Cypern.

”Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen… Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära.” Ef. 2:14,17

Odla mänskliga nätverk med hjälp av teknik

I Kairos utkant reser sig ett berg fullt av stinkande sopor. I denna sopstad bor de som står längst ned på samhällsskalan, människor som under nätterna går runt i staden, tar hand om sopor och försöker sortera och ta vara på det som andra slängt. Soporna ligger i drivor och stanken är nästan outhärdlig. Många Kairo-bor känner över huvud taget inte till denna verklighet. Här arbetar den koptiska kyrkan med små medel och försöket att stödja sopfolket. Några systrar har startat en liten fabrik för papperstillverkning, där unga kvinnor får arbete. Här återvinner och tillverkar man fint papper i olika färger. Men hur kan man få sålt papper från en sopstad som ingen vill kännas vid? Jo, genom en hemsida kan man sälja det man tillverkat över hela världen.

”Det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud.” 1 Kor. 1:28

Odla mänskliga nätverk med hjälp av teknik

Fortsättning följer...

Kyrkan, IT, vården, arbetslivet....

Veckan som gått har varit mycket intensiv, men också spännande och rolig.Tre konferensdagar med olika teman.

I tisdags genomfördes Göteborgs stifts IT-dag, på Stenungsbaden. Jag har varit med i arbetsgruppen för den dagen, och fick inleda med en morgonbön och deltog också i ett kort panelsamtal mot slutet av dagen. En föreläsning av Mikael Hansson följdes av ett antal olika seminarier.

I torsdags var det dags för nästa konferens, “Kyrkan och vården, inspiration till samverkan med en helhetssyn på människan”, på SAS Radison i Göteborg. Folkhälsominister Maria Larsson talade, liksom även Tomas Sjödin, Egon Rommedal och Gunnar Eckerdal.

Det sista för veckan var kyrkorådsdag för Samfälligheten i Göteborg, med temat diakoni. Ärkebiskop Anders Wejryd talade om varför inte diakoni har en sådan framträdande plats i kyrkan som den borde, men försökte också uppmuntra och inspirera till mer diakonalt ansvartagande. Kyrkohistoriker talade därefter om diakoner, diakonissor vigningar mm under 1900-talet. Därefter följde tre parallella seminarier, varav jag ledde ett. Inriktningen var kyrka-arbetsliv, men jag tog upp lite av varje. Men fokus låg på vad kyrkan kan göra tillsammans med människor kring frågor som har med arbetslivet att göra, när man:
• Har ett arbete
• Har ett arbete, men inte orkar med det
• Inte har ett arbete

Alla tre dagarna gick på samma linje; att vara kyrka i vardagen, där människor är, på webben, i vardagens slit och när sjukdom alltmer gör sitt intrång i livet. Det handlade alla tre dagarna om det som är kärnan i kristen tro, Guds närvaro i livet.

Kanske återkommer jag snart med det jag tog upp i morgonbönen i tisdags, vi får se. Nu ska jag ta lite fika, här på X2000, på väg till Stockholm.

Blev enhetskyrkan någonsin folkkyrka?

Ovanstående rubrik är hämtad från “Guds närmaste stad? - En studie om religionernas betydelse i ett svenskt samhälle i början av 2000-talet”. Svenska kyrkans enhet för forskning och kultur står bakom denna studie av Enköpings kommun. Boken är läsvärd. Den tillhör en av de böcker jag har recenserat för Bibliotekstjänst, du kan läsa min recension på min hemsida.

Efterdyningar och rester från Svenska kyrkans tid som enhetskyrka och maktkyrka ser vi lite då och då, alltför ofta tycker jag. Mer om det vid ett annat tillfälle. Däremot skulle jag vilja citera rapporten. I inledningen till kapitlet “Blev enhetskyrkan någonsin folkkyrka?” (Björn Ryman) citeras KG Hammar från visitation i Veckholms kyrka 2005:

“I hundra år har man klagat på att ni här på Trögden inte går tillräckligt i kyrkan. Man säger att ni har otroligt vackra kyrkor, men vad är det för nytta om ni inte går i dem? Jag ska inte säga det. Det får ni säga själva. Vårt sätt att nalkas detta är inte att folk borde gå i kyrkan utan mer frågan: varför upptäcker de inte behovet? Det finns fortfarande inget annat sätt än att vi människor är inifrånstyrda. Vi är behovsstyrda. Om vi som har ansvar för en kyrka och en församling och gudstjänstplaneringar, märker att människor inte upptäcker sitt eget behov inombords, så får vi leta vidare tills vi hittar någonting som svarar mot behoven. Väldigt många människor idag vet inte vad de ska kalla det som de känner innerst inne, längtan efter ro, efter ro, efter frid, efter frihet, efter mening, efter sammanhang. De associerar inte med Gud, vilket vi gör i kyrkan. Vi ska inte säga: ni borde tänka på ett annat sätt. Det funkar inte. Vi får vara lyhörda nog och själva översätta och hitta den form som svarar mot människors behov.”

Hatar Gud sex?

I SVT2:s samtalsprogram Beckman, Ohlson och Can i går kväll ledde Elisabeth Ohlson-Wallins ett samtalsprogram om ämnet Hatar Gud sex. Bland gästerna i studion fanns naturligtvis Åke Green. Han upprepade sin så kallade bibeltrogna syn på homosexualitet. Situationen för de kristna som har en traditionellt negativ syn på homosexualitet måste av många upplevas som märklig. De får stå upp och försvara en person som de antagligen mest tycker är pinsam. Även pingstpastorn Sten Gunnar Hedin försvarade å ena sidan Green, samtidigt som han tog avstånd från hans sätt att framföra sina åsikter. För visst måste det vara pinsamt när den mest kände företrädaren för denna åsikt så uppenbart drivs av homofobi och fördomar, samtidigt som han tycks ha mycket svårt att tänka efter och reflektera och inte minst att lyssna och försöka förstå andra. Igår berättade han dessutom att bakgrunden till hans berömda predikan var att han stördes av Mark Levengoods sexuella (läs homosexuella) anspelningar i TV under Melodifestivalen. Däremot hade inte Åke Green lagt märke till Lena Ph:s sexuella anspelningar tillsammans med ett mikrofonstativ.

På frågan om homosexualitet om några år inte längre kommer att vara så kontroversiellt bland kristna, på samma sätt som kvinnliga präster inte är det idag, svarade någon Lars Gårdfeldt att det säkert blir så. Han påminde om att de som för några år sedan kämpade med näbbar och klor mot partnerskapslagen, nu tillhör dem som tycker den är så bra, så bra, mycket bättre än äktenskap för samkönade. Alltså, man backar, attityder och åsikter förändras hela tiden.

Efter dessa ord fick tittarna direkt ett exempel på denna utveckling. Sten Gunnar Hedin menade att även “praktiserande” homosexuella“, liksom frånskilda och omgifta, ska vara välkomna i den kristna församlingen. Att en framträdande pingstpastor offentligt för fram denna uppfattning skulle varit otänkbart för inte så många år sedan. Förändringar sker och det finns hopp, tack och lov! Men vår käre Åke Green blev naturligtvis väldigt upprörd över dessa ord från Hedin. Men vi får försöka tro på ett under, att även Green kommer till besinning.

Jag tror att det hela måste börja med att man vågar kliva ur sin bubbla av färdiga svar och verkligen lyssnar till människor, till dom det berör, till människor som älskar och längtar, som lever och kämpar, som är mitt i livets lust, lidelse, lidande och passion. Nu gäller ju förstås detta inte bara Åke Green och andra ”bibeltrogna“. Det gäller kyrkan och dess ledare över huvud taget, kyrkan som alltid riskerar att måna mer om sitt eget; bevarandet av kyrkan, av makt och positioner, än att måna om människor skapade och älskade av Gud.

Så naturligtvis hatar inte Gud sex och inte heller homosex (om vi nu nödvändigtvis måste beteckna det som en särskild sorts sex). Gud hatar inte kärlek!

Tråk-kyrka, hierark-kyrka, ritual-kyrka; släng dig i väggen!

Måste bara få beklaga mig. Mitt gudstjänstdeltagande, eller gudstjänstbesök, i går var alldeles bedrövligt tråkigt, ledsamt och beklämmande. (Säger inte vilken kyrka det var.) Kunde varit för 30-40 år sedan, eller mer. Som om inget hänt, ingen anknytning till livet idag, inget tilltal här och nu, i alla fall inte vad jag lyckades uppfatta. Ensam präst som gjorde allt själv. Sega psalmer, gamla tröttsamma ord, osv. Jag blir så trött! Och arg! Sluta sabotera i kyrkan, och för kyrkan!

För att trösta mig plockade jag fram en av de böcker jag håller på att läsa, men inte läst ut än, “Kristendom för ateister” av Olle Carlsson. Läs den! Han skriver (sid 43-44):
“Ibland när jag går in i en stor pampig kyrka brukar jag tänka att den här kyrkan har väldigt lite med snickarsonen från Nasaret att göra, att den är tydligt helgad åt de romerska gudarna, med romerska bågar och pelare. Att våra liturgiska dräkter dessutom är inspirerade av romerska plagg från 300-talet förstärker så klart denna bild. Den västerländska kyrkan idag påstår sig följa Jesus, men som jag ser det är det snarare romarrikets hierarkiska och patriarkala värderingar som vi omedvetet följer.”

Olle Carlsson fortsätter:
“Det är lite märkligt att många av vår tids radikala teologer, som har varit modiga och gjort upp med förlegade kristna dogmer, ändå oreflekterat håller fast vid romerska och medeltida ritualer och former i kyrkan med liten relevans för den moderna sekulariserade människan. Precis som kristendomen förändrades i mötet med romarriket så är jag övertygad om att vår tids romerskt influerade kyrka kommer att fortsätta förlora inflytande och att en annorlunda kyrka kommer att växa fram. Denna nya kyrka tror jag kommer att vara en syntes mellan det moderna sekulariserade och pluralistiska samhället och det som verkligen är den bärande grunden i den kristna tron. För så länge människor kommer att beröras av Jesusgestalten så kommer man också att sluta sig samman för att försöka förverkliga hans vision att det är gemenskapen och solidariteten med andra som kan göra den här världen till en bättre plats.”

Kyrkan mitt i köpcentret

Sitter på tåget från Stockholm till Göteborg och skriver. Den timmes gratis uppkoppling som SJ bjuder på under september månad använde jag i morse, så jag får lägga upp detta när jag kommer hem.

Har varit på kurs under temat “Kyrkan mitt i köpcentret”. Mycket bra och intressant! Vi fick ta del av några olika sätt att arbeta, på Allum i Partille, Frölundatorg i Göteborg, Bergvik i Karlstad och ett planerat ekumeniskt arbete i Haparanda, “Haparandatornio”. Olika sätt att arbeta beroende på hur det köpcentrat ser ut och vilka som arbetar där, men alla har de gemensamt att de bygger på en övertygelse att präster, diakoner och andra från kyrkan ska finnas ute i samhället, bland människor i vardagen. Inte för att värva och övertala, utan för att, som en av diakonerna sa, visa på Guds karaktär; jag ser dig och bekräftar dig.

Det finns alltid en risk när församlingarna tvingas att prioritera, att man drar ned på det utåtriktade, samhällsinriktade arbetet, för att värna om “kärnverksamheten”, gudstjänster och olika grupper i kyrkan och församlingshemmet. Det är en farlig väg. Vi missar då något av det centrala i den kristna tron, att går ut.

Jag minns i en församling när jag var med på en träff som kommunen ordnade för de som var intresserade av vuxenvandring i området. När jag så mig omkring var vi c:a 25 personer och hälften av dessa hade någon anknytning till den lokala församlingen (bara några enstaka var anställda!). Och jag tänkte; det är väl precis detta Gud kallar oss till, inte i första hand att driva verksamheter i församlingshemmet, utan att vara ute i samhället, där vi behövs.

Vuxen tro eller panisk tro?

Efter att ha läst en del bloggar, och framför allt kommentarer, som behandlar homosexuella, kyrkan och eventuell vigsel eller välsignelse av homosexuella par i kyrkan kommer hela tiden mina tankar tillbaka till titeln på en bok av Ylva Eggehorn: Språk för en vuxen tro.

Efter att under många år ha följt debatten och samtalen om homosexualitet inom kyrkorna blir jag i och för sig inte förvånad när jag läser de fördömande och hatiska inläggen. Jag känner mycket väl till allt den homofobi som finns i samhället och inte minst i kyrkan. Men varje gång blir jag lika bedrövad över hur homofobin kläs i kristen språkdräkt och hejas på att präster, pastorer och andra ledare från olika samfund.

Det finns mycket att säga om detta, men jag funderar mycket på både aggressionerna och rädslan i många av inläggen. Förledd och lurad av Satan, vi måste lyda och underordna oss, Gud ska straffa, osv, osv. Det tycks som om en vanlig utveckling av tron inte är från barnatro till vuxentro utan från barnatro till panisk tro. En tro som är rädd och hela tiden ser allt som hot.

Jag är själv kristen, tillhör Svenska kyrkan och är diakon sedan 25 år. Men jag undrar hur mycket undervisning, predikan och bibelutläggningar i kyrkorna har bidragit till, om inte att leda människor till en panisk tro, åtminstone hindrat utvecklingen till en vuxen tro.

Många, många gånger har jag tillsammans med människor läst Ps 23, om Herden som leder oss på rätta vägar. Bilden av oss som får och Jesus som herden är på många sätt tilltalande och tröstande. Men de är också klart problematisk. Jag har svårt att identifiera mig som ett får, ett flockdjur, som inte vet sitt eget bästa, utan behöver en herde som med staven ser till att jag rättar in mig i ledet.

För mig måste det i en vuxen och frisk tro finnas utrymme att röra sig, utrymme att tänka själv, att vara kritisk och ifrågasätta. I detta spännande, utmanande och levande kristna liv möter oss Gud, det är min övertygelse.

Dom och vi - exkluderad eller inkluderad

Dom och vi blir mycket dom, jag menar dömande. Eller exkluderande. Jag testade vilka synonymer Word har på exkludera:

Utesluta, ta bort, utestänga, utelämna, förbigå, hoppa över.

Att få tillhöra ett vi, ett sammanhang är viktigt. Att få vara med, att någon räknar med oss får oss att växa. Vi behöver nog få tillhöra en grupp, känna oss hemma. Men andra sidan av vi är dom, när några blir innanför, blir andra utanför. Ofta stärks vi-känslan av att andra inte är med och inte är som vi. Utanför är dom som avviker från oss, de annorlunda.

Måste det vara så, måste inkluderande leda till exkluderande? När det finns många i samhället som är exkluderade, ska då inte kyrkan vara ett alternativ, där man blir inkluderad?

Många menar, med all rätt, att det snarare är tvärtom, att kyrkan har stor skuld i att människor exkluderas. I kyrkorna har det talats och talas än idag, om än inte lika mycket i vår Svenska kyrka, om himmel och helvete, om den dubbla utgången; att några faktiskt hamnar utanför. Är inte de tankarna den yttersta formen av exkludering?

Finns det en önskan om att det faktiskt inte bara ska finnas en himmel utan också ett helvete. Man vill väl inte alla typer ska vara med. Några måste ju hamna utanför, vad är det för mening annars? Är det inte också något grundläggande i vårt svenska samhälle? Alla ska ju inte få komma in till vårt ”himmelrike” Sverige, hur skulle det se ut? Vår gemenskap stärks om vi värnar våra gränser, eller helst stänger dom. Inte kan vi släppa in alla flyktingar i Sverige, dom är bara ute efter att få det ekonomiskt bättre. Inte kan vi släppa in alla i himlen, de är bara ute efter belöning, inte har dom en äkta tro.

Jag minns när hur jag som tonåring hamnade på ett väckelsemöte i Mölndal. Efter mötet gick pastorn runt och hälsade. Vi hälsade kort på varandra och han frågade:

”Är du frälst?”.

Jag tänkte att det var bäst att svara ”ja”, antagligen skulle han bli nöjd då. Och visst, han nickade glatt och gick vidare.

Kräver inkludering någon form av exkludering? Om vi ska känna att vi tillhör en gemenskap, en utvald, viktig gemenskap, kanske en exklusiv skara, kräver det att några exkluderas? Eller är kyrkan egentligen en helt annan sorts gemenskap?

Jag har nog ganska svårt att känna mig hemma i det som kallas fina, varma och härliga gemenskaper i kristna församlingar eller i andra sammanhang. Kanske en störning hos mig, vad vet jag. Men min erfarenhet är att på något märkligt sätt så är utanförgemenskaperna en betydligt starkare upplevelse. För mig handlar detta om gudsbild, eller egentligen om Jesus, men det är nog så att Jesus är min gudsbild. Jesus gick hela tiden utanför det etablerade, utanför de vanliga gemenskaperna. När Jesus mötte människor, i utanförmöten, då hände något som jag skulle vilja kalla inkludering. Det är vad kyrkan ska vara tror jag. En kyrka som är inkluderande. En kyrka som är utanför.