Har andliga coacher tystnadsplikt?

Skvallerartiklar i kvällspressen är inget jag brukar lägga någon större energi på. Men eftersom ett av mina barn säljer GT på söndagarna brukar jag bläddra igenom tidningen och bilagan ”hallå!”, som också följer med Expressen och Kvällsposten. De, liksom många andra, även många bloggare, skriver om Johanna Sällströms liv och tragiska död. Många har blivit ledsna och saknar Johanna. Behovet att skriva och läsa om henne är högst naturligt.

I artikeln berättar några som stod Johanna nära om hennes svårigheter och hennes mörker i livet. Bland andra citeras Benny Rosenqvist, som är andlig coach, författare och frisör.
Han berättar bl.a. om hennes dåliga självförtroende. Han berättar också om en s.k. reading han gjort med Johanna som hans klient, då de tillsammans mött andevärlden och nuet och sett visioner om framtiden.

Jag har full respekt för alla som försöker hjälpa andra människor ärligt och med med de resurser de har. Någon kanske tror att jag som diakon i Svenska kyrkan ser andliga coacher som konkurrenter. Men för mig är det något fundamentalt att människor själva väljer sina vägar. Att det finns alltfler andlig coacher, eller vad man vill kalla sig, ser jag som ett uttryck för vårt stora behov av att jobba personligt med livsfrågor. Men att någon som kallar sig andlig coach och tar emot ”klienter” i en kvällstidning berättar om enskild persons mörker och kamp gör mig minst sagt förundrad. Visst har jag ett förebehåll, man kan inte alltid lita på vad som står i media. Vi får i så fall se om Benny Rosenqvist har någon kommentar.

Men min fråga är: Har inte andliga coacher tystnadsplikt? I Svenska kyrkan är detta en oerhört viktig fråga, som vi ofta lyfter till samtal och diskussion. Och vi gör det för den enskilda människans skull. När man öppnar sitt innersta för en annan och särskilt för någon som utger sig för att ha profession eller kompetens att hjälpa, då måste man kunna lita på att den personen håller tyst. Och att han absolut inte går till massmedia! Om en präst eller diakon skulle göra det får det rättsliga följder. Vad gäller för andliga coacher? Finns det tystnadsplikt i dessa sammanhang? Människor som söker hjälp måste kunna känna sig trygga.

Podcast - och allt annat nytt

Jag tillhör inte dom som förfasar sig över utvecklingen inom elektronik, datorer, internet osv. Snarare blir jag barnsligt fascinerad. Men jag har full respekt för alla som blir stressade och tycker det är svårt att utvecklingen går så rasande fort.

Nyligen läste jag en intressant och trevlig bok, ”The perfect thing” av Steven Levy. ”How the iPod became the defining object of the 21st century”. Den tillhör kategorin ”lovprisning av iPod, Apple och Steve Jobs”. Men låt dig inte avskräckas, det är kul läsning.

Steven skriver bl.a. om fenomenet podcast, något som även jag har försökt mig på. Han berättar att hur podcasting växte fram och hur namnet kom till. Bloggande hade förekommit ett tag och nu började en del också spela in ”ljudbloggar” eller ”internetradioprogram”. I september 2004 bestämde några för att kalla det podcast, ett ord som inte existerat några månader tidigare. En bloggare, Doc Searls, skrev den 28 september om fenomenet och namnet. När han den dagen googlade på podcast fick han ett dussin träffar. Han trodde då att inom ett år skulle man få hundratusentals, kanske miljoner träffar. I oktober fick man 2 700 träffar. Mot slutet av 2004 fanns ordet podcast på miljoner hemsidor. När Steven Levy gjorde en sökning i mars 2006, alltså 18 månader efter att det startade, fick han 215 miljoner träffar. Nästan vem som helst kan man ganska enkla medel gör en podcast, men det är också något som tv- och radiobolag, politiska och religiösa organisationer satsar stort på.

En otroligt snabb utveckling! Fascinerande eller kanske skrämmande? Driven av en ”folklig demokratiseringssträvan” eller av kommersiella krafter? Hur länge orkar människan hänga med i denna utveckling” Blir vi till slut totalt mediautbrända eller ger det oss bara mer energi i strävan att utveckla oss som människor och mänsklighet? Vem vet?

Tempot dras upp. Känner själv att jag får se upp så att det inte blir för mycket. Stillheten, tystnaden och vilan behövs som balans. Och behovet kommer nog att öka.

Men för mig, som på 1970-talet satt och rattade min kortvågsradio och letade efter fjärran radiostationer, är det samma känsla jag kan få nu som då. Jag minns mycket väl när jag fick in Radio Bangladesh, en kort tid efter att det nya landet bildats. Det var en häftig upplevelse att en värld i förändring kom in i mitt pojkrum. Än idag vill jag vara med i denna underbara och skrämmande värld, men se upp så att jag inte slukas av den.

Köpte en ny bok igår, ”Med hela ditt hjärta. Livsråd och erfarenheter från en andlig vägledare.” av Henri Nouwen. Berättar nog mer om den en annan dag.

Dom och vi - exkluderad eller inkluderad

Dom och vi blir mycket dom, jag menar dömande. Eller exkluderande. Jag testade vilka synonymer Word har på exkludera:

Utesluta, ta bort, utestänga, utelämna, förbigå, hoppa över.

Att få tillhöra ett vi, ett sammanhang är viktigt. Att få vara med, att någon räknar med oss får oss att växa. Vi behöver nog få tillhöra en grupp, känna oss hemma. Men andra sidan av vi är dom, när några blir innanför, blir andra utanför. Ofta stärks vi-känslan av att andra inte är med och inte är som vi. Utanför är dom som avviker från oss, de annorlunda.

Måste det vara så, måste inkluderande leda till exkluderande? När det finns många i samhället som är exkluderade, ska då inte kyrkan vara ett alternativ, där man blir inkluderad?

Många menar, med all rätt, att det snarare är tvärtom, att kyrkan har stor skuld i att människor exkluderas. I kyrkorna har det talats och talas än idag, om än inte lika mycket i vår Svenska kyrka, om himmel och helvete, om den dubbla utgången; att några faktiskt hamnar utanför. Är inte de tankarna den yttersta formen av exkludering?

Finns det en önskan om att det faktiskt inte bara ska finnas en himmel utan också ett helvete. Man vill väl inte alla typer ska vara med. Några måste ju hamna utanför, vad är det för mening annars? Är det inte också något grundläggande i vårt svenska samhälle? Alla ska ju inte få komma in till vårt ”himmelrike” Sverige, hur skulle det se ut? Vår gemenskap stärks om vi värnar våra gränser, eller helst stänger dom. Inte kan vi släppa in alla flyktingar i Sverige, dom är bara ute efter att få det ekonomiskt bättre. Inte kan vi släppa in alla i himlen, de är bara ute efter belöning, inte har dom en äkta tro.

Jag minns när hur jag som tonåring hamnade på ett väckelsemöte i Mölndal. Efter mötet gick pastorn runt och hälsade. Vi hälsade kort på varandra och han frågade:

”Är du frälst?”.

Jag tänkte att det var bäst att svara ”ja”, antagligen skulle han bli nöjd då. Och visst, han nickade glatt och gick vidare.

Kräver inkludering någon form av exkludering? Om vi ska känna att vi tillhör en gemenskap, en utvald, viktig gemenskap, kanske en exklusiv skara, kräver det att några exkluderas? Eller är kyrkan egentligen en helt annan sorts gemenskap?

Jag har nog ganska svårt att känna mig hemma i det som kallas fina, varma och härliga gemenskaper i kristna församlingar eller i andra sammanhang. Kanske en störning hos mig, vad vet jag. Men min erfarenhet är att på något märkligt sätt så är utanförgemenskaperna en betydligt starkare upplevelse. För mig handlar detta om gudsbild, eller egentligen om Jesus, men det är nog så att Jesus är min gudsbild. Jesus gick hela tiden utanför det etablerade, utanför de vanliga gemenskaperna. När Jesus mötte människor, i utanförmöten, då hände något som jag skulle vilja kalla inkludering. Det är vad kyrkan ska vara tror jag. En kyrka som är inkluderande. En kyrka som är utanför.