Ulf Ekman och hans vänner enade - i vadå?

Ulf Ekman skriver i Svenska Dagbladet idag om ekumenik. Det sägs allt oftare att en ny ekumenik håller på att växa fram, en ekumenik med nya bundsförvanter. Katoliker, pingstvänner, högkyrkliga i Svenska kyrkan och Livets ord enas i kampen mot sekulariseringen och för att bevara en klassisk kristen tro.

Det är ju gott och väl om det handlar om att tillsammans visa på och tala om Gud, Guds kärlek till människor och att försvara människovärdet i tider av våld, förtryck och förföljelser av olika slag. Men är det detta som förenar? När Ulf Ekman ska bli konkret och ge exempel på vad det är som förenar, ja då är det kampen mot samkönade äktenskap han talar om. Man blir ju bara så trött!

Att göra allt man kan för att hindra människor som älskar varandra att kunna leva tillsammans, är det verkligen evangeliets budskap och det som förenar kyrkor i ekumeniskt samarbete? Växer verkligen den nya ekumeniken fram när kristna från olika kyrkor förenas i kampen att undanhålla människor Guds välsignelse? Inte är det konstigt att sekulariseringen fortgår. Är det inte snarare ett uttryck för andlig mognad när människor vänder sig bort från en sådan kristendomstolkning?

Ulf Ekman menar att ett kyrkorna i sina försök att vara tillgängliga för nutidsmänniskor har anpassat sig till nutidsandan, t.ex. genom att acceptera homosexuell kärlek och samlevnad och nu till och med vara på väg att låta homosexuella vigas i kyrkan. En lögn blir inte sanning bara för att den upprepas tillräckligt många gånger. De kan finnas andra skäl än anpassning till tidsandan, när kristna säger ja till homosexuell kärlek. Det kan faktiskt bero på att man i kristen anda öppnar sina ögon, lyssnar till människor och ser hur människor har förtryckt och förföljts genom årtusenden, på grund av kärlek. Och kanske finns det också självrannsakan i botten, att man våga se kyrkans skuld i att människor har fått lida.

Visst längtar jag efter en ny ekumenik! Visst önskar jag att människor ska upptäcka Gud i livet! Och jag vill absolut inte att kyrkorna, dess ledare och dess medlemmar, ska vara fega och undanglidande! Men att förenas genom sitt nej till homosexuell kärlek, och att dessutom tycka det är rakryggat och modigt, det är inte bara dumdristigt, det är okristligt och kärlekslöst!

Människa och kristen

Våren är sig lik. Det växlar mellan kyla och snö ena dagen och några dagar senare är det sol och värme. Kanske är det dessa svängningar som gör att man trots att det blir ljusare för var dag ändå är så trött. Jag har nämligen förstått att att det inte bara är jag som är ganska trött dessa veckor. Får väl skylla på denna trötthet. Det var nu ett tag sedan jag skrev något sist. Och ingen mer DeacPod har det blivit. Jag lovade ju fler Påskpod, men fick liksom inte till det. Men nu sitter jag I alla fall här och skriver.

Läser för tillfället (även om det går sakta framåt) Martin Linds ”Dietrich Bonhoeffer- Tankar om en 1900-talsmartyr”. Här finns ett av de mer kända citaten från Bonhoeffers fängelsebrev:
“Senare har jag fått erfara, och erfar det den dag idag, att man först lär sig tro genom helt och fullt jordeliv. När man fullständigt uppgivit att göra sig till något särskilt - det må vara helgon eller en omvänd syndare eller en kyrkoman (en s.k. präst I sin prydno), en rättfärdig eller orättfärdig, sjuk eller frisk - och detta kallar jag dennasidighet, att leva mitt uppe I rikedomen av uppgifter, problem, framgångar och misslyckanden, erfarenheter och rådvillhet - då kastar man sig helt I Guds armar, då tar man inte längre sina egna lidanden, utan Guds lidanden I världen på allvar, då vakar man med Kristus I Getsemane; och detta, menar jag, är att tro, är “metanoia” (omvändelse), och så blir man en människa, en kristen.”

Jo, det var också en meningsbyggnad! Men jag tycker om dessa ord om att vara människa och kristen, om vad tro är. Att bli kristen är inte att bli något särskilt, att vara människa är att vara någon särskild I sig, genom att vi är av Gud och vi är älskade av Gud.

Ha det bra! Vi hörs!

Varför ska man podda?

Jag har ju försökt mig på att podda, dvs att ge ut egenframställda podcast. Det har än så länge bara blivit två. Det är kul, men tar sin lilla tid, vilket jag inte har så mycket av alltid. Men efter att ha läst Camilla Lifs krönika i Kyrkans Tidning förra veckan börjar inspirationen att komma tillbaka. Det var lite hedrande att hon i första meningen skrev ... en diakon i Göteborg gör det... Fler och fler poddar!” Efter den uppmärksamheten får jag allt försöka spela in några till. Nu i påsk kanske det kan bli några PåskPod, vem vet?

Lika snäll, eller i alla fall neutral, var inte Camilla när det gäller GodPod Sweden, David Fredins trevliga podcast, som dessutom ligger riktigt högt på iTunes lista. Hon tycker att hennes tid är för dyrbar för att lyssna till småprat om ditten och datten. Självklart kan hon tycka vad hon vill om vilken podcast hon vill. Det tråkiga var att hon gick från ett litet försök till att ta upp fenomenet podcast, ”vem poddar och varför”, till att recensera just ett program. Och genom det så missar hon poängen med att podda - och lyssna - och om man vill, ge respons på podcast. Och alltså få en dialog mellan poddare och lyssnare. Podcast är ett uttryck för frihet och demokrati, och ger faktiskt en möjlighet till dialog.

Du poddar om nästan vad du vill och det ska inte godkännas av någon programchef som bedömer om det duger och om tillräckligt många kan vara intresserade. Och som lyssnare bestämmer du själv vad du lyssnar till. Du hoppar lätt till en annan podcast eller musik du har på din iPod eller dator. Och att radera den är lika enkelt.

Poddarna och deras podcast lever sitt eget liv och blir vad det blir. Därför är det så spännande att följa utvecklingen. Jag tänker inte sia hur det blir. Om podcast är framtiden inom media eller bara en tillfällig fluga vet jag inte, och vad spelar det för roll. Möjligheten att podda har getts till väldigt många, och det är en av poängerna. Men det kan naturligtvis vara svårt för en präst som har fått ett utrymme i Sveriges Radio att förstå det.

Camilla avslutar sin krönika med att skriva att om församlingar lägger ut predikningar på nätet så kanske hon kan tänka sig att lyssna, om predikan är kärnfull i alla fall. Jag kan hålla med och hoppas att fler församlingar gör just detta. Samtidigt är just detta en sida av podcast som inte är särskilt ny. Redan när jag gjorde diakonala året (volontärår) 1976-1977, hade jag som uppgift att gå runt med gudstjänster inspelade på kassettband till äldre i församlingen. Men podcast, även i form av predikningar, kan ju ges ut av vem som helst. Det kanske kan vara farligt att släppa ordet fritt, men oj så spännande!

Nu är klockan för mycket för att spela in en podcast, men jag ska försöka i morgon kväll. Vi hörs!