Vuxen tro eller panisk tro?

Efter att ha läst en del bloggar, och framför allt kommentarer, som behandlar homosexuella, kyrkan och eventuell vigsel eller välsignelse av homosexuella par i kyrkan kommer hela tiden mina tankar tillbaka till titeln på en bok av Ylva Eggehorn: Språk för en vuxen tro.

Efter att under många år ha följt debatten och samtalen om homosexualitet inom kyrkorna blir jag i och för sig inte förvånad när jag läser de fördömande och hatiska inläggen. Jag känner mycket väl till allt den homofobi som finns i samhället och inte minst i kyrkan. Men varje gång blir jag lika bedrövad över hur homofobin kläs i kristen språkdräkt och hejas på att präster, pastorer och andra ledare från olika samfund.

Det finns mycket att säga om detta, men jag funderar mycket på både aggressionerna och rädslan i många av inläggen. Förledd och lurad av Satan, vi måste lyda och underordna oss, Gud ska straffa, osv, osv. Det tycks som om en vanlig utveckling av tron inte är från barnatro till vuxentro utan från barnatro till panisk tro. En tro som är rädd och hela tiden ser allt som hot.

Jag är själv kristen, tillhör Svenska kyrkan och är diakon sedan 25 år. Men jag undrar hur mycket undervisning, predikan och bibelutläggningar i kyrkorna har bidragit till, om inte att leda människor till en panisk tro, åtminstone hindrat utvecklingen till en vuxen tro.

Många, många gånger har jag tillsammans med människor läst Ps 23, om Herden som leder oss på rätta vägar. Bilden av oss som får och Jesus som herden är på många sätt tilltalande och tröstande. Men de är också klart problematisk. Jag har svårt att identifiera mig som ett får, ett flockdjur, som inte vet sitt eget bästa, utan behöver en herde som med staven ser till att jag rättar in mig i ledet.

För mig måste det i en vuxen och frisk tro finnas utrymme att röra sig, utrymme att tänka själv, att vara kritisk och ifrågasätta. I detta spännande, utmanande och levande kristna liv möter oss Gud, det är min övertygelse.

Homosexuella gifta sig i kyrkan, eller?

”Svenska kyrkans ledning säger ja till att homosexuella ska få gifta sig i kyrkan.” Så lyder en av nyheterna för dagen. Riktigt sant är det inte. Det handlar om att partnerskapsregistrering ska kunna ske i kyrkan. Äktenskap ska fortfarande vara förbehållet man och kvinna. Även om det alltså kan finnas mer att önska är detta ett stort steg på vägen. Jag håller med Helle Klein som skriver ”Bravo biskopar” och ”Heja biskoparna”. Tack gode Gud att vår kyrka vågar ta dessa steg för människors skull, även om andra kyrkor förfasar sig.

Kan inte låta bli att tänka på filosofen och författaren Pontus Wikner, som 1879 skrev: ”Till prästerna kan jag icke tala: de äro hindrade av den mosaiska och paulinska bokstaven. Om några årtusenden skall väl ändå mosaismen i kristendomen vara död, och så skall kanske även en präst kunna vara barmhärtig. Nu vore det orimligt att begära.”

128 år har gått sedan dess ord. Det är lång tid, men med tanke på Pontus Wikners pessimistiska tro att det skulle dröja tusentals år innan kyrkan kunde acceptera och välsigna homosexuella, så har ändå mycket hänt. Tänk ändå, om Pontus kunde fått vara med idag, och med honom många, många andra som blivit förtryckta och förföljda i Guds namn. Så tack och lov för de förändringar som nu sker!

TV-serien 24 och ”säkerhetsrisken” Hassan Asad

TV-serien 24 har fått kritik, för våldsinslagen, tortyr-scenerna och för att den riskerar att underbygga främlingsrädslan. Trots att det ligger mycket i denna kritik kan jag inte låta bli att följa serien. I kvällens avsnitt visades hur jakten på terrorister gick ut över oskyldiga, samtidigt som skyldiga höll sig undan.

Jag stänger av tv:n, och tänker att detta är ju bara fiction. Slår upp dagens GP och läser om Hassan Asad, asylsökande jordanier som hotas av utvisning. Enligt Säpo är han en säkerhetsrisk, men anklagelserna är hemliga. Bengt Westerberg och Christer Zettergren från Röda Korset säger att de ”känner en stark oro över att det i själva verket inte är Säpo som har anklagelser mot Hassan utan USA”. När 24-tittare läser om Hassan kanske de tänker att den desperata jakten på terrorister just riskerar att gå ut över oskyldiga. Men risken är också att de tänker: ”han är kanske skyldig trots allt och vi vill ju inte ta några risker...”.

Måste rädslan få oss att offra mänskliga rättigheter? Ska USA:s krig mot terrorismen få styra svensk asylprocess? Bryr sig svensken eller är svensken rädd?

I samma dagens GP skriver Peter Weiderud, Michael Williams och Magdalena Streijffert ”De irakiska flyktingarna måste få förutsättningar att söka asyl”. Situationen i Irak måste i rimlighetens namn ge skäl till asyl. Men i praktiken är det omöjligt för irakiska flyktingar att ta sig till Sverige på laglig väg. Detta gör att i praktiken är det människosmugglare som upprätthåller asylrätten. Men, skriver artikelförfattarna, irakiska flyktingar kommer inte till Sverige på grund av människosmugglare, de flyr från situationen i Irak. Vi måste solidariskt hjälpa dessa flyktingar. Instämmer!

Asylrätten är en grundläggande rättighet som vi måste hålla fast vid. Vi lever i en värld där väldigt många människor borde ha denna rätt. Visst kostar detta på, men vi måste ha råd att bära detta gemensamma ansvar. Det handlar om solidaritet och att våga. Kommer att tänka på Astrid Lindgrens Bröderna Leijonhjärta, Jonathan säger till Skorpan: "Vissa saker måste man göra, annars är man ingen människa, bara en liten lort".