Först Hedin, nu öppnar även Stanley Sjöberg!

Först var det pingstledaren Sten Gunnar Hedin och nu har även Stanley Sjöberg uttalat sig för att homosexuella ska få vara med i församlingsgemenskapen. Läs gärna vad Antigayretorik skriver i frågan. Även om de har kvar en reservation och kritik, och inte helt accepterar, så är det ett stort steg de har tagit. Och det skall de ha respekt för tycker jag. Det finns alltså hopp! Och då tänker jag i första hand på homosexuella i frikyrkomiljöer, och deras möjlighet att vara som de är i sin församling. För var ska man kunna vara den människa man är, om inte i en kristen församling?

Så har vi dessutom kd-politikern Carina Liljesand i Göteborg som är positiv till könsneutrala äktenskap. Jo det händer en hel del!

Hatar Gud sex?

I SVT2:s samtalsprogram Beckman, Ohlson och Can i går kväll ledde Elisabeth Ohlson-Wallins ett samtalsprogram om ämnet Hatar Gud sex. Bland gästerna i studion fanns naturligtvis Åke Green. Han upprepade sin så kallade bibeltrogna syn på homosexualitet. Situationen för de kristna som har en traditionellt negativ syn på homosexualitet måste av många upplevas som märklig. De får stå upp och försvara en person som de antagligen mest tycker är pinsam. Även pingstpastorn Sten Gunnar Hedin försvarade å ena sidan Green, samtidigt som han tog avstånd från hans sätt att framföra sina åsikter. För visst måste det vara pinsamt när den mest kände företrädaren för denna åsikt så uppenbart drivs av homofobi och fördomar, samtidigt som han tycks ha mycket svårt att tänka efter och reflektera och inte minst att lyssna och försöka förstå andra. Igår berättade han dessutom att bakgrunden till hans berömda predikan var att han stördes av Mark Levengoods sexuella (läs homosexuella) anspelningar i TV under Melodifestivalen. Däremot hade inte Åke Green lagt märke till Lena Ph:s sexuella anspelningar tillsammans med ett mikrofonstativ.

På frågan om homosexualitet om några år inte längre kommer att vara så kontroversiellt bland kristna, på samma sätt som kvinnliga präster inte är det idag, svarade någon Lars Gårdfeldt att det säkert blir så. Han påminde om att de som för några år sedan kämpade med näbbar och klor mot partnerskapslagen, nu tillhör dem som tycker den är så bra, så bra, mycket bättre än äktenskap för samkönade. Alltså, man backar, attityder och åsikter förändras hela tiden.

Efter dessa ord fick tittarna direkt ett exempel på denna utveckling. Sten Gunnar Hedin menade att även “praktiserande” homosexuella“, liksom frånskilda och omgifta, ska vara välkomna i den kristna församlingen. Att en framträdande pingstpastor offentligt för fram denna uppfattning skulle varit otänkbart för inte så många år sedan. Förändringar sker och det finns hopp, tack och lov! Men vår käre Åke Green blev naturligtvis väldigt upprörd över dessa ord från Hedin. Men vi får försöka tro på ett under, att även Green kommer till besinning.

Jag tror att det hela måste börja med att man vågar kliva ur sin bubbla av färdiga svar och verkligen lyssnar till människor, till dom det berör, till människor som älskar och längtar, som lever och kämpar, som är mitt i livets lust, lidelse, lidande och passion. Nu gäller ju förstås detta inte bara Åke Green och andra ”bibeltrogna“. Det gäller kyrkan och dess ledare över huvud taget, kyrkan som alltid riskerar att måna mer om sitt eget; bevarandet av kyrkan, av makt och positioner, än att måna om människor skapade och älskade av Gud.

Så naturligtvis hatar inte Gud sex och inte heller homosex (om vi nu nödvändigtvis måste beteckna det som en särskild sorts sex). Gud hatar inte kärlek!

Facebook-grupper och provocerande utställning

Facebook är en märklig företeelse! Kul och lätt att fastna i det. Grupper och upprop av olika slag. Jag har gått med i ett antal, bl.a. “Äktenskap för de som vill gifta sig - oavsett sexuell läggning!”, “Legalize Same-sex Marriage” och “Ja till könsneutralt äktenskap”. Ungdomarna här hemma har gått med i “Gay Marriage Killed the Dinosaurs”.

Apropå ämnet, och att parodiera; tidningen Dagen ställde frågan “Bör Sverige införa förbud mot hädelse?”. 41 % svarade ja och 49 % nej. Nästan hälften vill ha ett förbud! Hur tänker dessa? Frågan ställdes utifrån en artikel med rubriken “Elever tvingas besöka kontroversiell utställning”. Det handlar om Elisabeth Ohlson Wallins utställning “In hate we trust” . Dagen påstår att “Kristna jämställs med nazister och våldsverkare”. Jag har inte sett utställningen, förutom några bilder och texter (se länken ovan), men tycker ändå det är pinsamt och sorgligt att Dagen inte kan eller vill förstå syftet med utställningen; att uppmärksamma kyrkornas roll när det gäller stigmatiseringen och förtrycket av homosexuella. Jag har inte svårt att se att syftet är att bekämpa hatbrott, inte att häda. Ska det vara så svårt för Dagen och dess läsare att förstå det?

Läs gärna vad Antigayretorik skriver i ämnet. Läsvärt!

Vuxen tro eller panisk tro?

Efter att ha läst en del bloggar, och framför allt kommentarer, som behandlar homosexuella, kyrkan och eventuell vigsel eller välsignelse av homosexuella par i kyrkan kommer hela tiden mina tankar tillbaka till titeln på en bok av Ylva Eggehorn: Språk för en vuxen tro.

Efter att under många år ha följt debatten och samtalen om homosexualitet inom kyrkorna blir jag i och för sig inte förvånad när jag läser de fördömande och hatiska inläggen. Jag känner mycket väl till allt den homofobi som finns i samhället och inte minst i kyrkan. Men varje gång blir jag lika bedrövad över hur homofobin kläs i kristen språkdräkt och hejas på att präster, pastorer och andra ledare från olika samfund.

Det finns mycket att säga om detta, men jag funderar mycket på både aggressionerna och rädslan i många av inläggen. Förledd och lurad av Satan, vi måste lyda och underordna oss, Gud ska straffa, osv, osv. Det tycks som om en vanlig utveckling av tron inte är från barnatro till vuxentro utan från barnatro till panisk tro. En tro som är rädd och hela tiden ser allt som hot.

Jag är själv kristen, tillhör Svenska kyrkan och är diakon sedan 25 år. Men jag undrar hur mycket undervisning, predikan och bibelutläggningar i kyrkorna har bidragit till, om inte att leda människor till en panisk tro, åtminstone hindrat utvecklingen till en vuxen tro.

Många, många gånger har jag tillsammans med människor läst Ps 23, om Herden som leder oss på rätta vägar. Bilden av oss som får och Jesus som herden är på många sätt tilltalande och tröstande. Men de är också klart problematisk. Jag har svårt att identifiera mig som ett får, ett flockdjur, som inte vet sitt eget bästa, utan behöver en herde som med staven ser till att jag rättar in mig i ledet.

För mig måste det i en vuxen och frisk tro finnas utrymme att röra sig, utrymme att tänka själv, att vara kritisk och ifrågasätta. I detta spännande, utmanande och levande kristna liv möter oss Gud, det är min övertygelse.