Tråk-kyrka, hierark-kyrka, ritual-kyrka; släng dig i väggen!

Måste bara få beklaga mig. Mitt gudstjänstdeltagande, eller gudstjänstbesök, i går var alldeles bedrövligt tråkigt, ledsamt och beklämmande. (Säger inte vilken kyrka det var.) Kunde varit för 30-40 år sedan, eller mer. Som om inget hänt, ingen anknytning till livet idag, inget tilltal här och nu, i alla fall inte vad jag lyckades uppfatta. Ensam präst som gjorde allt själv. Sega psalmer, gamla tröttsamma ord, osv. Jag blir så trött! Och arg! Sluta sabotera i kyrkan, och för kyrkan!

För att trösta mig plockade jag fram en av de böcker jag håller på att läsa, men inte läst ut än, “Kristendom för ateister” av Olle Carlsson. Läs den! Han skriver (sid 43-44):
“Ibland när jag går in i en stor pampig kyrka brukar jag tänka att den här kyrkan har väldigt lite med snickarsonen från Nasaret att göra, att den är tydligt helgad åt de romerska gudarna, med romerska bågar och pelare. Att våra liturgiska dräkter dessutom är inspirerade av romerska plagg från 300-talet förstärker så klart denna bild. Den västerländska kyrkan idag påstår sig följa Jesus, men som jag ser det är det snarare romarrikets hierarkiska och patriarkala värderingar som vi omedvetet följer.”

Olle Carlsson fortsätter:
“Det är lite märkligt att många av vår tids radikala teologer, som har varit modiga och gjort upp med förlegade kristna dogmer, ändå oreflekterat håller fast vid romerska och medeltida ritualer och former i kyrkan med liten relevans för den moderna sekulariserade människan. Precis som kristendomen förändrades i mötet med romarriket så är jag övertygad om att vår tids romerskt influerade kyrka kommer att fortsätta förlora inflytande och att en annorlunda kyrka kommer att växa fram. Denna nya kyrka tror jag kommer att vara en syntes mellan det moderna sekulariserade och pluralistiska samhället och det som verkligen är den bärande grunden i den kristna tron. För så länge människor kommer att beröras av Jesusgestalten så kommer man också att sluta sig samman för att försöka förverkliga hans vision att det är gemenskapen och solidariteten med andra som kan göra den här världen till en bättre plats.”

Ett sant, heligt, kristet parti...

Efter att börjat semestern med några väldigt trötta dagar, börjar nog krafterna komma tillbaka nu. Och därmed lite kraft att skriva något litet.

Många har redan kommenterat nyheten om att det finns planer att starta ett nytt parti i Sverige, ett parti vars politik ska bygga på den heliga skriften och Jesus Kristus. Dessa personer tycks veta att för Jesus och enligt Bibeln, är den viktigaste frågan idag att förbjuda abort. Egentligen ska man väl inte ägna för mycket uppmärksamhet åt denna lilla, extrema, fundamentalistiska grupp. Om det nu blir något parti lär de knappast få många anhängare eller röster.

Jag är alltså inte speciellt orolig för att dessa personer skulle kunna ändra på den svenska abortlagen. Inte heller är jag orolig för att de möjligen skulle kunna vara så framgångsrika att de lyckas ta några procentenheter från kd, och genom att splittra kd skulle kunna påverka utgången av nästa val. Det som oroar mig är att de genom sina stora ord om abort, usch och fy, Gud, Bibeln och Jesus ger en snedvriden bild av Gud, skrämmer människor och ställer sig i vägen för Gud.

Nu ska jag i alla fall för tillfället inte ägna mer tid åt att vara upprörd. Hellre då ta fram Martin Lönnebos nya bok “Bibelns pärlor - Möt berättelserna med Frälsarkransen”. Den andas kärlek och ödmjukhet, något som kanske skulle behövas hos de som vill starta ett “förbjud-abort-parti”.

Vuxen tro eller panisk tro?

Efter att ha läst en del bloggar, och framför allt kommentarer, som behandlar homosexuella, kyrkan och eventuell vigsel eller välsignelse av homosexuella par i kyrkan kommer hela tiden mina tankar tillbaka till titeln på en bok av Ylva Eggehorn: Språk för en vuxen tro.

Efter att under många år ha följt debatten och samtalen om homosexualitet inom kyrkorna blir jag i och för sig inte förvånad när jag läser de fördömande och hatiska inläggen. Jag känner mycket väl till allt den homofobi som finns i samhället och inte minst i kyrkan. Men varje gång blir jag lika bedrövad över hur homofobin kläs i kristen språkdräkt och hejas på att präster, pastorer och andra ledare från olika samfund.

Det finns mycket att säga om detta, men jag funderar mycket på både aggressionerna och rädslan i många av inläggen. Förledd och lurad av Satan, vi måste lyda och underordna oss, Gud ska straffa, osv, osv. Det tycks som om en vanlig utveckling av tron inte är från barnatro till vuxentro utan från barnatro till panisk tro. En tro som är rädd och hela tiden ser allt som hot.

Jag är själv kristen, tillhör Svenska kyrkan och är diakon sedan 25 år. Men jag undrar hur mycket undervisning, predikan och bibelutläggningar i kyrkorna har bidragit till, om inte att leda människor till en panisk tro, åtminstone hindrat utvecklingen till en vuxen tro.

Många, många gånger har jag tillsammans med människor läst Ps 23, om Herden som leder oss på rätta vägar. Bilden av oss som får och Jesus som herden är på många sätt tilltalande och tröstande. Men de är också klart problematisk. Jag har svårt att identifiera mig som ett får, ett flockdjur, som inte vet sitt eget bästa, utan behöver en herde som med staven ser till att jag rättar in mig i ledet.

För mig måste det i en vuxen och frisk tro finnas utrymme att röra sig, utrymme att tänka själv, att vara kritisk och ifrågasätta. I detta spännande, utmanande och levande kristna liv möter oss Gud, det är min övertygelse.

Dom och vi - exkluderad eller inkluderad

Dom och vi blir mycket dom, jag menar dömande. Eller exkluderande. Jag testade vilka synonymer Word har på exkludera:

Utesluta, ta bort, utestänga, utelämna, förbigå, hoppa över.

Att få tillhöra ett vi, ett sammanhang är viktigt. Att få vara med, att någon räknar med oss får oss att växa. Vi behöver nog få tillhöra en grupp, känna oss hemma. Men andra sidan av vi är dom, när några blir innanför, blir andra utanför. Ofta stärks vi-känslan av att andra inte är med och inte är som vi. Utanför är dom som avviker från oss, de annorlunda.

Måste det vara så, måste inkluderande leda till exkluderande? När det finns många i samhället som är exkluderade, ska då inte kyrkan vara ett alternativ, där man blir inkluderad?

Många menar, med all rätt, att det snarare är tvärtom, att kyrkan har stor skuld i att människor exkluderas. I kyrkorna har det talats och talas än idag, om än inte lika mycket i vår Svenska kyrka, om himmel och helvete, om den dubbla utgången; att några faktiskt hamnar utanför. Är inte de tankarna den yttersta formen av exkludering?

Finns det en önskan om att det faktiskt inte bara ska finnas en himmel utan också ett helvete. Man vill väl inte alla typer ska vara med. Några måste ju hamna utanför, vad är det för mening annars? Är det inte också något grundläggande i vårt svenska samhälle? Alla ska ju inte få komma in till vårt ”himmelrike” Sverige, hur skulle det se ut? Vår gemenskap stärks om vi värnar våra gränser, eller helst stänger dom. Inte kan vi släppa in alla flyktingar i Sverige, dom är bara ute efter att få det ekonomiskt bättre. Inte kan vi släppa in alla i himlen, de är bara ute efter belöning, inte har dom en äkta tro.

Jag minns när hur jag som tonåring hamnade på ett väckelsemöte i Mölndal. Efter mötet gick pastorn runt och hälsade. Vi hälsade kort på varandra och han frågade:

”Är du frälst?”.

Jag tänkte att det var bäst att svara ”ja”, antagligen skulle han bli nöjd då. Och visst, han nickade glatt och gick vidare.

Kräver inkludering någon form av exkludering? Om vi ska känna att vi tillhör en gemenskap, en utvald, viktig gemenskap, kanske en exklusiv skara, kräver det att några exkluderas? Eller är kyrkan egentligen en helt annan sorts gemenskap?

Jag har nog ganska svårt att känna mig hemma i det som kallas fina, varma och härliga gemenskaper i kristna församlingar eller i andra sammanhang. Kanske en störning hos mig, vad vet jag. Men min erfarenhet är att på något märkligt sätt så är utanförgemenskaperna en betydligt starkare upplevelse. För mig handlar detta om gudsbild, eller egentligen om Jesus, men det är nog så att Jesus är min gudsbild. Jesus gick hela tiden utanför det etablerade, utanför de vanliga gemenskaperna. När Jesus mötte människor, i utanförmöten, då hände något som jag skulle vilja kalla inkludering. Det är vad kyrkan ska vara tror jag. En kyrka som är inkluderande. En kyrka som är utanför.