Vuxen tro eller panisk tro?

Efter att ha läst en del bloggar, och framför allt kommentarer, som behandlar homosexuella, kyrkan och eventuell vigsel eller välsignelse av homosexuella par i kyrkan kommer hela tiden mina tankar tillbaka till titeln på en bok av Ylva Eggehorn: Språk för en vuxen tro.

Efter att under många år ha följt debatten och samtalen om homosexualitet inom kyrkorna blir jag i och för sig inte förvånad när jag läser de fördömande och hatiska inläggen. Jag känner mycket väl till allt den homofobi som finns i samhället och inte minst i kyrkan. Men varje gång blir jag lika bedrövad över hur homofobin kläs i kristen språkdräkt och hejas på att präster, pastorer och andra ledare från olika samfund.

Det finns mycket att säga om detta, men jag funderar mycket på både aggressionerna och rädslan i många av inläggen. Förledd och lurad av Satan, vi måste lyda och underordna oss, Gud ska straffa, osv, osv. Det tycks som om en vanlig utveckling av tron inte är från barnatro till vuxentro utan från barnatro till panisk tro. En tro som är rädd och hela tiden ser allt som hot.

Jag är själv kristen, tillhör Svenska kyrkan och är diakon sedan 25 år. Men jag undrar hur mycket undervisning, predikan och bibelutläggningar i kyrkorna har bidragit till, om inte att leda människor till en panisk tro, åtminstone hindrat utvecklingen till en vuxen tro.

Många, många gånger har jag tillsammans med människor läst Ps 23, om Herden som leder oss på rätta vägar. Bilden av oss som får och Jesus som herden är på många sätt tilltalande och tröstande. Men de är också klart problematisk. Jag har svårt att identifiera mig som ett får, ett flockdjur, som inte vet sitt eget bästa, utan behöver en herde som med staven ser till att jag rättar in mig i ledet.

För mig måste det i en vuxen och frisk tro finnas utrymme att röra sig, utrymme att tänka själv, att vara kritisk och ifrågasätta. I detta spännande, utmanande och levande kristna liv möter oss Gud, det är min övertygelse.