Dom och vi - exkluderad eller inkluderad

Dom och vi blir mycket dom, jag menar dömande. Eller exkluderande. Jag testade vilka synonymer Word har på exkludera:

Utesluta, ta bort, utestänga, utelämna, förbigå, hoppa över.

Att få tillhöra ett vi, ett sammanhang är viktigt. Att få vara med, att någon räknar med oss får oss att växa. Vi behöver nog få tillhöra en grupp, känna oss hemma. Men andra sidan av vi är dom, när några blir innanför, blir andra utanför. Ofta stärks vi-känslan av att andra inte är med och inte är som vi. Utanför är dom som avviker från oss, de annorlunda.

Måste det vara så, måste inkluderande leda till exkluderande? När det finns många i samhället som är exkluderade, ska då inte kyrkan vara ett alternativ, där man blir inkluderad?

Många menar, med all rätt, att det snarare är tvärtom, att kyrkan har stor skuld i att människor exkluderas. I kyrkorna har det talats och talas än idag, om än inte lika mycket i vår Svenska kyrka, om himmel och helvete, om den dubbla utgången; att några faktiskt hamnar utanför. Är inte de tankarna den yttersta formen av exkludering?

Finns det en önskan om att det faktiskt inte bara ska finnas en himmel utan också ett helvete. Man vill väl inte alla typer ska vara med. Några måste ju hamna utanför, vad är det för mening annars? Är det inte också något grundläggande i vårt svenska samhälle? Alla ska ju inte få komma in till vårt ”himmelrike” Sverige, hur skulle det se ut? Vår gemenskap stärks om vi värnar våra gränser, eller helst stänger dom. Inte kan vi släppa in alla flyktingar i Sverige, dom är bara ute efter att få det ekonomiskt bättre. Inte kan vi släppa in alla i himlen, de är bara ute efter belöning, inte har dom en äkta tro.

Jag minns när hur jag som tonåring hamnade på ett väckelsemöte i Mölndal. Efter mötet gick pastorn runt och hälsade. Vi hälsade kort på varandra och han frågade:

”Är du frälst?”.

Jag tänkte att det var bäst att svara ”ja”, antagligen skulle han bli nöjd då. Och visst, han nickade glatt och gick vidare.

Kräver inkludering någon form av exkludering? Om vi ska känna att vi tillhör en gemenskap, en utvald, viktig gemenskap, kanske en exklusiv skara, kräver det att några exkluderas? Eller är kyrkan egentligen en helt annan sorts gemenskap?

Jag har nog ganska svårt att känna mig hemma i det som kallas fina, varma och härliga gemenskaper i kristna församlingar eller i andra sammanhang. Kanske en störning hos mig, vad vet jag. Men min erfarenhet är att på något märkligt sätt så är utanförgemenskaperna en betydligt starkare upplevelse. För mig handlar detta om gudsbild, eller egentligen om Jesus, men det är nog så att Jesus är min gudsbild. Jesus gick hela tiden utanför det etablerade, utanför de vanliga gemenskaperna. När Jesus mötte människor, i utanförmöten, då hände något som jag skulle vilja kalla inkludering. Det är vad kyrkan ska vara tror jag. En kyrka som är inkluderande. En kyrka som är utanför.