Hatar Gud sex?

I SVT2:s samtalsprogram Beckman, Ohlson och Can i går kväll ledde Elisabeth Ohlson-Wallins ett samtalsprogram om ämnet Hatar Gud sex. Bland gästerna i studion fanns naturligtvis Åke Green. Han upprepade sin så kallade bibeltrogna syn på homosexualitet. Situationen för de kristna som har en traditionellt negativ syn på homosexualitet måste av många upplevas som märklig. De får stå upp och försvara en person som de antagligen mest tycker är pinsam. Även pingstpastorn Sten Gunnar Hedin försvarade å ena sidan Green, samtidigt som han tog avstånd från hans sätt att framföra sina åsikter. För visst måste det vara pinsamt när den mest kände företrädaren för denna åsikt så uppenbart drivs av homofobi och fördomar, samtidigt som han tycks ha mycket svårt att tänka efter och reflektera och inte minst att lyssna och försöka förstå andra. Igår berättade han dessutom att bakgrunden till hans berömda predikan var att han stördes av Mark Levengoods sexuella (läs homosexuella) anspelningar i TV under Melodifestivalen. Däremot hade inte Åke Green lagt märke till Lena Ph:s sexuella anspelningar tillsammans med ett mikrofonstativ.

På frågan om homosexualitet om några år inte längre kommer att vara så kontroversiellt bland kristna, på samma sätt som kvinnliga präster inte är det idag, svarade någon Lars Gårdfeldt att det säkert blir så. Han påminde om att de som för några år sedan kämpade med näbbar och klor mot partnerskapslagen, nu tillhör dem som tycker den är så bra, så bra, mycket bättre än äktenskap för samkönade. Alltså, man backar, attityder och åsikter förändras hela tiden.

Efter dessa ord fick tittarna direkt ett exempel på denna utveckling. Sten Gunnar Hedin menade att även “praktiserande” homosexuella“, liksom frånskilda och omgifta, ska vara välkomna i den kristna församlingen. Att en framträdande pingstpastor offentligt för fram denna uppfattning skulle varit otänkbart för inte så många år sedan. Förändringar sker och det finns hopp, tack och lov! Men vår käre Åke Green blev naturligtvis väldigt upprörd över dessa ord från Hedin. Men vi får försöka tro på ett under, att även Green kommer till besinning.

Jag tror att det hela måste börja med att man vågar kliva ur sin bubbla av färdiga svar och verkligen lyssnar till människor, till dom det berör, till människor som älskar och längtar, som lever och kämpar, som är mitt i livets lust, lidelse, lidande och passion. Nu gäller ju förstås detta inte bara Åke Green och andra ”bibeltrogna“. Det gäller kyrkan och dess ledare över huvud taget, kyrkan som alltid riskerar att måna mer om sitt eget; bevarandet av kyrkan, av makt och positioner, än att måna om människor skapade och älskade av Gud.

Så naturligtvis hatar inte Gud sex och inte heller homosex (om vi nu nödvändigtvis måste beteckna det som en särskild sorts sex). Gud hatar inte kärlek!

Det enda nödvändiga!

En dryg månad sedan sist! Inte ofta jag skriver något här. Livet har varit slitsamt, segt och en hel del bekymmer. Mer än nödvändigt antagligen, men ändå, så har det varit. Det tillhör kanske inte det nödvändigaste att blogga, men jag har saknat det.

(Oj, min iPod spelar just nu “Om jag kommer opp till Jesus” med Stefan Sundström. Passande med tanke på det som följer nu.)

Vad är det enda nödvändiga?
Jag har tidigare refererat till Olle Carlssons bok “Kristendom för ateister”. Han skriver: “Vi lever instängda i oss själva, känner oss anklagade och väntar på att bli dömda och det enda vi längtar efter är att någon skall älska oss och se oss”

Olle fortsätter: “Den kristendom som jag förespråkar består inte heller av något omfattande regelsystem som du ska eller kan klänga dig fast vid. Det finns bara ett riktmärke - öva dig i att visa medkänsla och var generös - det som Jesus med ett för oss gammalmodigt ord kallar för barmhärtighet. Vik inte undan för din medmänniska.”

Men fungerar detta verkligen? Blir det inte bara tungt och lagiskt? Vi klarar ju inte att älska som Gud vill. Men jag tror inte att Olle Carlsson (och inte jag heller) vill se på kärlek som en prestation, något krav som vi ska leva upp till. Det handlar inte om kärlek som prestation.

Kanske det måste börja med att se och erkänna sin fåfänga längtan efter kärlek?

Olle skriver vidare: “Jag har alltid trott på och längtat efter den stora kärleken. Förutom kärleken till mina barn har den romantiska kärleken för mig, som för de flesta andra, varit föreställningen om den optimala lyckan, livets yttersta förverkligande.... När jag säger att jag tror på Gud är det samma sak jag menar, samma stora och kanske fåfänga längtan efter kärlek. De korta ögonblick när jag upplevt att Guds kärlek trängt in i mitt innersta rum har lärt mig att förstå att det är Gud jag djupast längtat efter i sökandet efter den stora kärleken och i en vänskap som aldrig sviker eller överger oss. Längtan efter kärlek har blivit detsamma som att längta efter Gud”

Tack för de orden Olle! Läs gärna hela hans bok, och lyssna till Stefan Sundström:

“Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
frågar han nog inte nåt om fel och rätt
har du älskat allt du pallar varje dag
det blir hans fråga och vad svarar du och jag?”