Varför ska man podda?

Jag har ju försökt mig på att podda, dvs att ge ut egenframställda podcast. Det har än så länge bara blivit två. Det är kul, men tar sin lilla tid, vilket jag inte har så mycket av alltid. Men efter att ha läst Camilla Lifs krönika i Kyrkans Tidning förra veckan börjar inspirationen att komma tillbaka. Det var lite hedrande att hon i första meningen skrev ... en diakon i Göteborg gör det... Fler och fler poddar!” Efter den uppmärksamheten får jag allt försöka spela in några till. Nu i påsk kanske det kan bli några PåskPod, vem vet?

Lika snäll, eller i alla fall neutral, var inte Camilla när det gäller GodPod Sweden, David Fredins trevliga podcast, som dessutom ligger riktigt högt på iTunes lista. Hon tycker att hennes tid är för dyrbar för att lyssna till småprat om ditten och datten. Självklart kan hon tycka vad hon vill om vilken podcast hon vill. Det tråkiga var att hon gick från ett litet försök till att ta upp fenomenet podcast, ”vem poddar och varför”, till att recensera just ett program. Och genom det så missar hon poängen med att podda - och lyssna - och om man vill, ge respons på podcast. Och alltså få en dialog mellan poddare och lyssnare. Podcast är ett uttryck för frihet och demokrati, och ger faktiskt en möjlighet till dialog.

Du poddar om nästan vad du vill och det ska inte godkännas av någon programchef som bedömer om det duger och om tillräckligt många kan vara intresserade. Och som lyssnare bestämmer du själv vad du lyssnar till. Du hoppar lätt till en annan podcast eller musik du har på din iPod eller dator. Och att radera den är lika enkelt.

Poddarna och deras podcast lever sitt eget liv och blir vad det blir. Därför är det så spännande att följa utvecklingen. Jag tänker inte sia hur det blir. Om podcast är framtiden inom media eller bara en tillfällig fluga vet jag inte, och vad spelar det för roll. Möjligheten att podda har getts till väldigt många, och det är en av poängerna. Men det kan naturligtvis vara svårt för en präst som har fått ett utrymme i Sveriges Radio att förstå det.

Camilla avslutar sin krönika med att skriva att om församlingar lägger ut predikningar på nätet så kanske hon kan tänka sig att lyssna, om predikan är kärnfull i alla fall. Jag kan hålla med och hoppas att fler församlingar gör just detta. Samtidigt är just detta en sida av podcast som inte är särskilt ny. Redan när jag gjorde diakonala året (volontärår) 1976-1977, hade jag som uppgift att gå runt med gudstjänster inspelade på kassettband till äldre i församlingen. Men podcast, även i form av predikningar, kan ju ges ut av vem som helst. Det kanske kan vara farligt att släppa ordet fritt, men oj så spännande!

Nu är klockan för mycket för att spela in en podcast, men jag ska försöka i morgon kväll. Vi hörs!