Nu är jag här igen - och skriver om kärlek...

Jag har fått flera påstötningar - du bloggar inte så mycket nu!
Nej, jag vet, har inte hunnit och orkat så mycket de senaste veckorna.
Och det beror INTE på FaceBook, om någon tror det!

Men nu är jag här igen! Och ska skriva om kärleken, de kärlekar som en del har svårt att acceptera, respektera och ge välsignelse. Just det, jag tänker på frågan om samkönade äktenskap. Det handlar ju i första hand om kärlek, vilket lätt glöms bort i politiska, kyrkopolitiska, teologiska och taktiska diskussioner.

Läste just vad prästen och ordföranden i Medvandrarna skrev i tidningen Dagen den 3 oktober. Inte för att jag delar hans uppfattning, men artikeln är intressant. Han kritiserar biskoparna Hagberg, Persenius och Stiglund, vilka öppet har kritiserat sin kollega Martin Lind i Linköping. Lind har gett sitt tydliga stöd för utredarens förslag och tycks inte ha något emot att det ska heta äktenskap även när samkönade par gifter sig. Erik Johansson menar att Lind, även om han har fel, i alla fall är konsekvent, till skillnad mot sina kollegor. “Först säger de ja till att välsigna homosexuella partnerskap i en offentlig gudstjänst och sedan försöker de ändå låtsas som om det är skillnad på äktenskap och partnerskap.”

Här har Johansson rätt. Det knepiga i hela debatten är att många i kyrkan tycker “okey, vi kan tänka oss att välsigna, men det måste på någon sätt, i någon formulering framgå att det är skillnad mellan särkönade och samkönade äktenskap, om så bara genom någon liten skillnad i formuleringarna.” Det måste finnas en skillnad, men man vill samtidigt inte framstå som diskriminerande. Detta är naturligtvis inte lätt att få ihop. Och inte lätt att få folk att förstå det hela.

Varför är det så viktigt att göra skillnad? För Johansson handlar det om vad han menar Bibeln lär. Men har tar också upp ekumeniska skäl. Biskoparna har kanske inte samma Bibelsyn, men de verkar dela Johanssons bekymmer för de ekumeniska relationerna. Kan det vara så att även om man kan tänka sig att låta homosexuella ingå äktenskap i kyrkan, så är det viktigare att behålla goda relationer med andra kyrkor och samfund?

Frågan är vad som är det viktiga, ekumeniska relationer eller människor som älskar varandra, vill bekräfta kärleken inför Gud och människor och få välsignelse? Vilka är vi kyrka för?

Erik Johansson menar att biskoparna och kyrkan borde erkänna att välsignelse av partnerskap var ett stort misstag. Han tror att det är vad biskoparna egentligen vill säga. Så lär det knappast bli. Det skulle vara både beklämmande och djupt tragiskt. Nej, min önskan är i alla fall att Svenska kyrkan, liksom biskop Martin Lind, ska våga ta konsekvenserna av sina värderingar och säga ja till samkönade äktenskap, utan att särskilja det från särkönade äktenskap!

Ulf Ekman och hans vänner enade - i vadå?

Ulf Ekman skriver i Svenska Dagbladet idag om ekumenik. Det sägs allt oftare att en ny ekumenik håller på att växa fram, en ekumenik med nya bundsförvanter. Katoliker, pingstvänner, högkyrkliga i Svenska kyrkan och Livets ord enas i kampen mot sekulariseringen och för att bevara en klassisk kristen tro.

Det är ju gott och väl om det handlar om att tillsammans visa på och tala om Gud, Guds kärlek till människor och att försvara människovärdet i tider av våld, förtryck och förföljelser av olika slag. Men är det detta som förenar? När Ulf Ekman ska bli konkret och ge exempel på vad det är som förenar, ja då är det kampen mot samkönade äktenskap han talar om. Man blir ju bara så trött!

Att göra allt man kan för att hindra människor som älskar varandra att kunna leva tillsammans, är det verkligen evangeliets budskap och det som förenar kyrkor i ekumeniskt samarbete? Växer verkligen den nya ekumeniken fram när kristna från olika kyrkor förenas i kampen att undanhålla människor Guds välsignelse? Inte är det konstigt att sekulariseringen fortgår. Är det inte snarare ett uttryck för andlig mognad när människor vänder sig bort från en sådan kristendomstolkning?

Ulf Ekman menar att ett kyrkorna i sina försök att vara tillgängliga för nutidsmänniskor har anpassat sig till nutidsandan, t.ex. genom att acceptera homosexuell kärlek och samlevnad och nu till och med vara på väg att låta homosexuella vigas i kyrkan. En lögn blir inte sanning bara för att den upprepas tillräckligt många gånger. De kan finnas andra skäl än anpassning till tidsandan, när kristna säger ja till homosexuell kärlek. Det kan faktiskt bero på att man i kristen anda öppnar sina ögon, lyssnar till människor och ser hur människor har förtryckt och förföljts genom årtusenden, på grund av kärlek. Och kanske finns det också självrannsakan i botten, att man våga se kyrkans skuld i att människor har fått lida.

Visst längtar jag efter en ny ekumenik! Visst önskar jag att människor ska upptäcka Gud i livet! Och jag vill absolut inte att kyrkorna, dess ledare och dess medlemmar, ska vara fega och undanglidande! Men att förenas genom sitt nej till homosexuell kärlek, och att dessutom tycka det är rakryggat och modigt, det är inte bara dumdristigt, det är okristligt och kärlekslöst!