Håkantankar

Tillbaka, men håller på att flytta...

2008-09-07T15:05:00.000-07:00

Välkommen att läsa mig på:
http://stenow.wordpress.com/

I Have a Dream

2008-04-05T07:25:00.000-07:00

I går var det 40 år sedan Martin Luther King Jr mördades. Jag var då 10 år och jag minns hur världen öppnades för mig det året. Attentaten mot Martin Luther King och Kennedy, Sovjets invasion i Tjeckoslovakien! Året då allt hände. Hoppet om icke-våld som vägen framåt för en värld i ständiga konflikter. Finns det hoppet kvar? I have a dream!

Kyrkan och IT - en sorts andakt, del 2

2008-03-12T11:22:00.000-07:00

Här kommer del 2 av den morgonbön jag höll i samband med Göteborgs stifts IT-dag:

Odla mänskliga nätverk med hjälp av teknik

Det omdiskuterade Facebook är något av en lekstuga för ungdomar och vuxna. Men där finns också ett stort antal minnesgrupper, inte minst minnesgrupper för ungdomar som gått en alltför tidig död till mötes. Där skriver vänner minnen, lägger in bilder, ger varandra tröstande ord och virtuella kramar, skriver böner och tänder virtuella ljus.

”Gud är ljus och inget mörker finns i honom.” 1 Joh. 1:5

Odla mänskliga nätverk med hjälp av teknik

Den katolske biskopen Jacques Gaillot blev genom sin kyrkokritik och sitt stöd till marginaliserade människor så kontroversiell att han 1995 fråntogs sitt stift i Frankrike och utsågs till biskop över Partenia. Partenia var ett blomstrande stift, ja alltså för 1500 år sedan. Men idag är det mest öken, en del av Saharas öken, och inte många människor bor där. 1996 lade biskop Gaillot ut stiftet Partenia på Internet, och kunde därigenom nå människor över alla gränser, med sina predikningar, frågelådor och bibelstudier.

”En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka… alla människor skall se Guds frälsning.” Luk. 3:4,6

Odla mänskliga nätverk med hjälp av teknik

Kyrkan och IT - en sorts andakt...

2008-03-11T10:01:00.000-07:00

Som jag lovat kommer här den morgonbön jag höll i samband med Göteborgs stifts IT-dag. Del 1 av 2 idag:

Vi ska på några minuter göra fyra nedslag, på Cypern, i Kairo, på Facebook och i Saharas öken.

Odla mänskliga nätverk med hjälp av teknik

När man ganska tidigt i Internets barndom började mäta Internetanvändningen upptäckte man att siffrorna var väldigt höga på universitet, bibliotek och institutioner på Cypern. Varför undrade man? Är cyprioter särskilt flitiga med studier, med att söka kunskap på Internet? Nej, men det var med hjälp av Internet som man kunde hålla kontakt med släkt och vänner på andra sidan gränsen på det genom kriget och konflikten uppdelade Cypern.

”Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen… Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära.” Ef. 2:14,17

Odla mänskliga nätverk med hjälp av teknik

I Kairos utkant reser sig ett berg fullt av stinkande sopor. I denna sopstad bor de som står längst ned på samhällsskalan, människor som under nätterna går runt i staden, tar hand om sopor och försöker sortera och ta vara på det som andra slängt. Soporna ligger i drivor och stanken är nästan outhärdlig. Många Kairo-bor känner över huvud taget inte till denna verklighet. Här arbetar den koptiska kyrkan med små medel och försöket att stödja sopfolket. Några systrar har startat en liten fabrik för papperstillverkning, där unga kvinnor får arbete. Här återvinner och tillverkar man fint papper i olika färger. Men hur kan man få sålt papper från en sopstad som ingen vill kännas vid? Jo, genom en hemsida kan man sälja det man tillverkat över hela världen.

”Det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud.” 1 Kor. 1:28

Odla mänskliga nätverk med hjälp av teknik

Fortsättning följer...

Kyrkan, IT, vården, arbetslivet....

2008-03-09T09:53:00.000-07:00

Veckan som gått har varit mycket intensiv, men också spännande och rolig.Tre konferensdagar med olika teman.

I tisdags genomfördes Göteborgs stifts IT-dag, på Stenungsbaden. Jag har varit med i arbetsgruppen för den dagen, och fick inleda med en morgonbön och deltog också i ett kort panelsamtal mot slutet av dagen. En föreläsning av Mikael Hansson följdes av ett antal olika seminarier.

I torsdags var det dags för nästa konferens, “Kyrkan och vården, inspiration till samverkan med en helhetssyn på människan”, på SAS Radison i Göteborg. Folkhälsominister Maria Larsson talade, liksom även Tomas Sjödin, Egon Rommedal och Gunnar Eckerdal.

Det sista för veckan var kyrkorådsdag för Samfälligheten i Göteborg, med temat diakoni. Ärkebiskop Anders Wejryd talade om varför inte diakoni har en sådan framträdande plats i kyrkan som den borde, men försökte också uppmuntra och inspirera till mer diakonalt ansvartagande. Kyrkohistoriker talade därefter om diakoner, diakonissor vigningar mm under 1900-talet. Därefter följde tre parallella seminarier, varav jag ledde ett. Inriktningen var kyrka-arbetsliv, men jag tog upp lite av varje. Men fokus låg på vad kyrkan kan göra tillsammans med människor kring frågor som har med arbetslivet att göra, när man:
• Har ett arbete
• Har ett arbete, men inte orkar med det
• Inte har ett arbete

Alla tre dagarna gick på samma linje; att vara kyrka i vardagen, där människor är, på webben, i vardagens slit och när sjukdom alltmer gör sitt intrång i livet. Det handlade alla tre dagarna om det som är kärnan i kristen tro, Guds närvaro i livet.

Kanske återkommer jag snart med det jag tog upp i morgonbönen i tisdags, vi får se. Nu ska jag ta lite fika, här på X2000, på väg till Stockholm.

Include me!

2008-03-07T14:16:00.000-08:00

Denna musikvideo med Sara Em måste höras och ses:

Blev enhetskyrkan någonsin folkkyrka?

2008-03-02T04:52:00.000-08:00

Ovanstående rubrik är hämtad från “Guds närmaste stad? - En studie om religionernas betydelse i ett svenskt samhälle i början av 2000-talet”. Svenska kyrkans enhet för forskning och kultur står bakom denna studie av Enköpings kommun. Boken är läsvärd. Den tillhör en av de böcker jag har recenserat för Bibliotekstjänst, du kan läsa min recension på min hemsida.

Efterdyningar och rester från Svenska kyrkans tid som enhetskyrka och maktkyrka ser vi lite då och då, alltför ofta tycker jag. Mer om det vid ett annat tillfälle. Däremot skulle jag vilja citera rapporten. I inledningen till kapitlet “Blev enhetskyrkan någonsin folkkyrka?” (Björn Ryman) citeras KG Hammar från visitation i Veckholms kyrka 2005:

“I hundra år har man klagat på att ni här på Trögden inte går tillräckligt i kyrkan. Man säger att ni har otroligt vackra kyrkor, men vad är det för nytta om ni inte går i dem? Jag ska inte säga det. Det får ni säga själva. Vårt sätt att nalkas detta är inte att folk borde gå i kyrkan utan mer frågan: varför upptäcker de inte behovet? Det finns fortfarande inget annat sätt än att vi människor är inifrånstyrda. Vi är behovsstyrda. Om vi som har ansvar för en kyrka och en församling och gudstjänstplaneringar, märker att människor inte upptäcker sitt eget behov inombords, så får vi leta vidare tills vi hittar någonting som svarar mot behoven. Väldigt många människor idag vet inte vad de ska kalla det som de känner innerst inne, längtan efter ro, efter ro, efter frid, efter frihet, efter mening, efter sammanhang. De associerar inte med Gud, vilket vi gör i kyrkan. Vi ska inte säga: ni borde tänka på ett annat sätt. Det funkar inte. Vi får vara lyhörda nog och själva översätta och hitta den form som svarar mot människors behov.”

Ska jag fortsätta blogga?

2008-03-02T04:30:00.000-08:00

Vet inte om det stämmer, men jag har intrycket att en del mer eller mindre kända bloggare den senaste tiden har slutat eller åtminstone bestämt sig för att göra ett längre uppehåll med bloggandet. Är det en ny trend? Är det ute med att blogga? Kanske är det så, men jag tror i alla fall att om man vill vara aktiv, skriva ofta, läsa och kommentera vad andra skrivit, då kräver det så mycket engagemang att man kanske inte orkar hur länge som helst. Visst finns det en risk att bli en utbränd bloggare.

Nu är det knappast någon risk för min del. Jag skriver väldigt oregelbundet och denna vinter (som aldrig kom till Göteborg) har jag inte haft mycket ork över. Men jag tror inte att jag ska kasta in handduken än, även om risken är stor att ingen läser det jag skriver, när det nu blir så sällan.

Det är ju också lite påfrestande med det överdrivna sökandet efter nya trender och därmed också efter vad som är ute för tillfället. Det har sagts att det är ute med traditionella hemsidor (jag har kvar min hemsida!). Bloggande är inte heller så inne (jag fortsätter!). Även Facebook har fallande siffror (hälsa på mig på Facebook!). Borde det inte vara så att med nya trender så ökar mångfalden? Alla måste ju inte träffas på samma ställe!

Så vi kan väl ses, i verkligheten, i bloggandet, på min hemsida eller på Facebook?

På tisdag arrangerar Göteborgs stift en IT-dag under temat “Odla mänskliga nätverk med hjälp av teknik”. Det handlar ju hela tiden om det, att odla mänskliga nätverk.

Först Hedin, nu öppnar även Stanley Sjöberg!

2008-03-01T10:34:00.000-08:00

Först var det pingstledaren Sten Gunnar Hedin och nu har även Stanley Sjöberg uttalat sig för att homosexuella ska få vara med i församlingsgemenskapen. Läs gärna vad Antigayretorik skriver i frågan. Även om de har kvar en reservation och kritik, och inte helt accepterar, så är det ett stort steg de har tagit. Och det skall de ha respekt för tycker jag. Det finns alltså hopp! Och då tänker jag i första hand på homosexuella i frikyrkomiljöer, och deras möjlighet att vara som de är i sin församling. För var ska man kunna vara den människa man är, om inte i en kristen församling?

Så har vi dessutom kd-politikern Carina Liljesand i Göteborg som är positiv till könsneutrala äktenskap. Jo det händer en hel del!

Hatar Gud sex?

2008-02-05T12:23:00.000-08:00

I SVT2:s samtalsprogram Beckman, Ohlson och Can i går kväll ledde Elisabeth Ohlson-Wallins ett samtalsprogram om ämnet Hatar Gud sex. Bland gästerna i studion fanns naturligtvis Åke Green. Han upprepade sin så kallade bibeltrogna syn på homosexualitet. Situationen för de kristna som har en traditionellt negativ syn på homosexualitet måste av många upplevas som märklig. De får stå upp och försvara en person som de antagligen mest tycker är pinsam. Även pingstpastorn Sten Gunnar Hedin försvarade å ena sidan Green, samtidigt som han tog avstånd från hans sätt att framföra sina åsikter. För visst måste det vara pinsamt när den mest kände företrädaren för denna åsikt så uppenbart drivs av homofobi och fördomar, samtidigt som han tycks ha mycket svårt att tänka efter och reflektera och inte minst att lyssna och försöka förstå andra. Igår berättade han dessutom att bakgrunden till hans berömda predikan var att han stördes av Mark Levengoods sexuella (läs homosexuella) anspelningar i TV under Melodifestivalen. Däremot hade inte Åke Green lagt märke till Lena Ph:s sexuella anspelningar tillsammans med ett mikrofonstativ.

På frågan om homosexualitet om några år inte längre kommer att vara så kontroversiellt bland kristna, på samma sätt som kvinnliga präster inte är det idag, svarade någon Lars Gårdfeldt att det säkert blir så. Han påminde om att de som för några år sedan kämpade med näbbar och klor mot partnerskapslagen, nu tillhör dem som tycker den är så bra, så bra, mycket bättre än äktenskap för samkönade. Alltså, man backar, attityder och åsikter förändras hela tiden.

Efter dessa ord fick tittarna direkt ett exempel på denna utveckling. Sten Gunnar Hedin menade att även “praktiserande” homosexuella“, liksom frånskilda och omgifta, ska vara välkomna i den kristna församlingen. Att en framträdande pingstpastor offentligt för fram denna uppfattning skulle varit otänkbart för inte så många år sedan. Förändringar sker och det finns hopp, tack och lov! Men vår käre Åke Green blev naturligtvis väldigt upprörd över dessa ord från Hedin. Men vi får försöka tro på ett under, att även Green kommer till besinning.

Jag tror att det hela måste börja med att man vågar kliva ur sin bubbla av färdiga svar och verkligen lyssnar till människor, till dom det berör, till människor som älskar och längtar, som lever och kämpar, som är mitt i livets lust, lidelse, lidande och passion. Nu gäller ju förstås detta inte bara Åke Green och andra ”bibeltrogna“. Det gäller kyrkan och dess ledare över huvud taget, kyrkan som alltid riskerar att måna mer om sitt eget; bevarandet av kyrkan, av makt och positioner, än att måna om människor skapade och älskade av Gud.

Så naturligtvis hatar inte Gud sex och inte heller homosex (om vi nu nödvändigtvis måste beteckna det som en särskild sorts sex). Gud hatar inte kärlek!

Det enda nödvändiga!

2008-02-03T10:57:00.000-08:00

En dryg månad sedan sist! Inte ofta jag skriver något här. Livet har varit slitsamt, segt och en hel del bekymmer. Mer än nödvändigt antagligen, men ändå, så har det varit. Det tillhör kanske inte det nödvändigaste att blogga, men jag har saknat det.

(Oj, min iPod spelar just nu “Om jag kommer opp till Jesus” med Stefan Sundström. Passande med tanke på det som följer nu.)

Vad är det enda nödvändiga?
Jag har tidigare refererat till Olle Carlssons bok “Kristendom för ateister”. Han skriver: “Vi lever instängda i oss själva, känner oss anklagade och väntar på att bli dömda och det enda vi längtar efter är att någon skall älska oss och se oss”

Olle fortsätter: “Den kristendom som jag förespråkar består inte heller av något omfattande regelsystem som du ska eller kan klänga dig fast vid. Det finns bara ett riktmärke - öva dig i att visa medkänsla och var generös - det som Jesus med ett för oss gammalmodigt ord kallar för barmhärtighet. Vik inte undan för din medmänniska.”

Men fungerar detta verkligen? Blir det inte bara tungt och lagiskt? Vi klarar ju inte att älska som Gud vill. Men jag tror inte att Olle Carlsson (och inte jag heller) vill se på kärlek som en prestation, något krav som vi ska leva upp till. Det handlar inte om kärlek som prestation.

Kanske det måste börja med att se och erkänna sin fåfänga längtan efter kärlek?

Olle skriver vidare: “Jag har alltid trott på och längtat efter den stora kärleken. Förutom kärleken till mina barn har den romantiska kärleken för mig, som för de flesta andra, varit föreställningen om den optimala lyckan, livets yttersta förverkligande.... När jag säger att jag tror på Gud är det samma sak jag menar, samma stora och kanske fåfänga längtan efter kärlek. De korta ögonblick när jag upplevt att Guds kärlek trängt in i mitt innersta rum har lärt mig att förstå att det är Gud jag djupast längtat efter i sökandet efter den stora kärleken och i en vänskap som aldrig sviker eller överger oss. Längtan efter kärlek har blivit detsamma som att längta efter Gud”

Tack för de orden Olle! Läs gärna hela hans bok, och lyssna till Stefan Sundström:

“Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
frågar han nog inte nåt om fel och rätt
har du älskat allt du pallar varje dag
det blir hans fråga och vad svarar du och jag?”

Just in time

2007-12-25T16:05:00.001-08:00

För den som vill hänga med i bloggosfären gäller det att vara på hugget, ständigt skriva nya inlägg och kommentera andras. Det är inte precis vad jag har gjort, särskilt inte de senaste månaderna. Trött, sliten och stressad, då blir det inte så mycket. Kanske är detta ett sätt att komma igång igen?

Hänga med i bloggosfären, ja, och dessutom vara intressant och aktuell. Inte lätt! Och kanske inte heller nödvändigt?

I Göteborgs stift ska vi ha en diakondag till våren, en dag då alla diakoner träffas. Vårens diakondag har som tema "Just in time", att leva, arbeta och hänga med i denna snabbt föränderliga tid. I dagarna firar vi jul. Gud blev människa i en viss tid, i en liten by, i en liten del av världen. Men det skedde "just in time", i rätt tid och på rätt plats, inte minst strategiskt sett. Gud är aktuell och hänger med, vilket man dock inte alltid kan säga om kyrkan. Men kanske inte så konstigt heller, kyrkan är ju ganska mänsklig!

Gud är alltid steget före. Men han kan också vänta! Skönt för oss som inte alltid hänger med!

En god fortsättning på julen!

Julkrubban på Liseberg, december 2007

Blogged with Flock

Tråk-kyrka, hierark-kyrka, ritual-kyrka; släng dig i väggen!

2007-11-05T12:54:00.000-08:00

Måste bara få beklaga mig. Mitt gudstjänstdeltagande, eller gudstjänstbesök, i går var alldeles bedrövligt tråkigt, ledsamt och beklämmande. (Säger inte vilken kyrka det var.) Kunde varit för 30-40 år sedan, eller mer. Som om inget hänt, ingen anknytning till livet idag, inget tilltal här och nu, i alla fall inte vad jag lyckades uppfatta. Ensam präst som gjorde allt själv. Sega psalmer, gamla tröttsamma ord, osv. Jag blir så trött! Och arg! Sluta sabotera i kyrkan, och för kyrkan!

För att trösta mig plockade jag fram en av de böcker jag håller på att läsa, men inte läst ut än, “Kristendom för ateister” av Olle Carlsson. Läs den! Han skriver (sid 43-44):
“Ibland när jag går in i en stor pampig kyrka brukar jag tänka att den här kyrkan har väldigt lite med snickarsonen från Nasaret att göra, att den är tydligt helgad åt de romerska gudarna, med romerska bågar och pelare. Att våra liturgiska dräkter dessutom är inspirerade av romerska plagg från 300-talet förstärker så klart denna bild. Den västerländska kyrkan idag påstår sig följa Jesus, men som jag ser det är det snarare romarrikets hierarkiska och patriarkala värderingar som vi omedvetet följer.”

Olle Carlsson fortsätter:
“Det är lite märkligt att många av vår tids radikala teologer, som har varit modiga och gjort upp med förlegade kristna dogmer, ändå oreflekterat håller fast vid romerska och medeltida ritualer och former i kyrkan med liten relevans för den moderna sekulariserade människan. Precis som kristendomen förändrades i mötet med romarriket så är jag övertygad om att vår tids romerskt influerade kyrka kommer att fortsätta förlora inflytande och att en annorlunda kyrka kommer att växa fram. Denna nya kyrka tror jag kommer att vara en syntes mellan det moderna sekulariserade och pluralistiska samhället och det som verkligen är den bärande grunden i den kristna tron. För så länge människor kommer att beröras av Jesusgestalten så kommer man också att sluta sig samman för att försöka förverkliga hans vision att det är gemenskapen och solidariteten med andra som kan göra den här världen till en bättre plats.”

Facebook-grupper och provocerande utställning

2007-11-04T10:19:00.000-08:00

Facebook är en märklig företeelse! Kul och lätt att fastna i det. Grupper och upprop av olika slag. Jag har gått med i ett antal, bl.a. “Äktenskap för de som vill gifta sig - oavsett sexuell läggning!”, “Legalize Same-sex Marriage” och “Ja till könsneutralt äktenskap”. Ungdomarna här hemma har gått med i “Gay Marriage Killed the Dinosaurs”.

Apropå ämnet, och att parodiera; tidningen Dagen ställde frågan “Bör Sverige införa förbud mot hädelse?”. 41 % svarade ja och 49 % nej. Nästan hälften vill ha ett förbud! Hur tänker dessa? Frågan ställdes utifrån en artikel med rubriken “Elever tvingas besöka kontroversiell utställning”. Det handlar om Elisabeth Ohlson Wallins utställning “In hate we trust” . Dagen påstår att “Kristna jämställs med nazister och våldsverkare”. Jag har inte sett utställningen, förutom några bilder och texter (se länken ovan), men tycker ändå det är pinsamt och sorgligt att Dagen inte kan eller vill förstå syftet med utställningen; att uppmärksamma kyrkornas roll när det gäller stigmatiseringen och förtrycket av homosexuella. Jag har inte svårt att se att syftet är att bekämpa hatbrott, inte att häda. Ska det vara så svårt för Dagen och dess läsare att förstå det?

Läs gärna vad Antigayretorik skriver i ämnet. Läsvärt!

Nu är jag här igen - och skriver om kärlek...

2007-10-09T11:11:00.000-07:00

Jag har fått flera påstötningar - du bloggar inte så mycket nu!
Nej, jag vet, har inte hunnit och orkat så mycket de senaste veckorna.
Och det beror INTE på FaceBook, om någon tror det!

Men nu är jag här igen! Och ska skriva om kärleken, de kärlekar som en del har svårt att acceptera, respektera och ge välsignelse. Just det, jag tänker på frågan om samkönade äktenskap. Det handlar ju i första hand om kärlek, vilket lätt glöms bort i politiska, kyrkopolitiska, teologiska och taktiska diskussioner.

Läste just vad prästen och ordföranden i Medvandrarna skrev i tidningen Dagen den 3 oktober. Inte för att jag delar hans uppfattning, men artikeln är intressant. Han kritiserar biskoparna Hagberg, Persenius och Stiglund, vilka öppet har kritiserat sin kollega Martin Lind i Linköping. Lind har gett sitt tydliga stöd för utredarens förslag och tycks inte ha något emot att det ska heta äktenskap även när samkönade par gifter sig. Erik Johansson menar att Lind, även om han har fel, i alla fall är konsekvent, till skillnad mot sina kollegor. “Först säger de ja till att välsigna homosexuella partnerskap i en offentlig gudstjänst och sedan försöker de ändå låtsas som om det är skillnad på äktenskap och partnerskap.”

Här har Johansson rätt. Det knepiga i hela debatten är att många i kyrkan tycker “okey, vi kan tänka oss att välsigna, men det måste på någon sätt, i någon formulering framgå att det är skillnad mellan särkönade och samkönade äktenskap, om så bara genom någon liten skillnad i formuleringarna.” Det måste finnas en skillnad, men man vill samtidigt inte framstå som diskriminerande. Detta är naturligtvis inte lätt att få ihop. Och inte lätt att få folk att förstå det hela.

Varför är det så viktigt att göra skillnad? För Johansson handlar det om vad han menar Bibeln lär. Men har tar också upp ekumeniska skäl. Biskoparna har kanske inte samma Bibelsyn, men de verkar dela Johanssons bekymmer för de ekumeniska relationerna. Kan det vara så att även om man kan tänka sig att låta homosexuella ingå äktenskap i kyrkan, så är det viktigare att behålla goda relationer med andra kyrkor och samfund?

Frågan är vad som är det viktiga, ekumeniska relationer eller människor som älskar varandra, vill bekräfta kärleken inför Gud och människor och få välsignelse? Vilka är vi kyrka för?

Erik Johansson menar att biskoparna och kyrkan borde erkänna att välsignelse av partnerskap var ett stort misstag. Han tror att det är vad biskoparna egentligen vill säga. Så lär det knappast bli. Det skulle vara både beklämmande och djupt tragiskt. Nej, min önskan är i alla fall att Svenska kyrkan, liksom biskop Martin Lind, ska våga ta konsekvenserna av sina värderingar och säga ja till samkönade äktenskap, utan att särskilja det från särkönade äktenskap!

Facebook, bloggar, forum.... och lite stillhet, tack!

2007-09-23T15:08:00.000-07:00

Det är kul med Facebook, läsa en massa bloggar och följa med i olika forum, om Mac och iPhone och annat! Men det är lätt att stressa upp sig. Tempot blir högre och kanske springer jag ifrån mig själv...

Måste bara skriva ner några rader jag läste i kväll. Jag behövde dom, kanske du också? Henri Nouwen skriver i “Med hela ditt hjärta” (Libris 2007,sid 39):

“Livet kan vara fyllt med så många olika saker att vi ofta undrar hur vi ska hinna med allt. Samtidigt känner vi oss kanske otillfredsställda och undrar om detta att vara upptagen men uttråkad, engagerad men ensam, är symptom på ett liv i dövhet, ett liv där vi inte längre kan höra rösten av den som skapat oss och som kallar oss till ett nytt liv. Detta liv i dövhet är mycket plågsamt, för det får oss att känna det som om vi lever i exil, avskurna från själva källan till vår tillvaro.”

Upptagen men uttråkad, engagerad men ensam...
Något att se upp med!
Ska försöka tänka mer på källan, inte tappa kontakt med den.

Spännande vecka väntar! Bokmässan, med bl.a. Desmond Toto, Don Rosa och Cash-mässa. Och mycket annat...
Men som sagt, kontakt med källan...

Kyrkan mitt i köpcentret

2007-09-20T08:59:00.000-07:00

Sitter på tåget från Stockholm till Göteborg och skriver. Den timmes gratis uppkoppling som SJ bjuder på under september månad använde jag i morse, så jag får lägga upp detta när jag kommer hem.

Har varit på kurs under temat “Kyrkan mitt i köpcentret”. Mycket bra och intressant! Vi fick ta del av några olika sätt att arbeta, på Allum i Partille, Frölundatorg i Göteborg, Bergvik i Karlstad och ett planerat ekumeniskt arbete i Haparanda, “Haparandatornio”. Olika sätt att arbeta beroende på hur det köpcentrat ser ut och vilka som arbetar där, men alla har de gemensamt att de bygger på en övertygelse att präster, diakoner och andra från kyrkan ska finnas ute i samhället, bland människor i vardagen. Inte för att värva och övertala, utan för att, som en av diakonerna sa, visa på Guds karaktär; jag ser dig och bekräftar dig.

Det finns alltid en risk när församlingarna tvingas att prioritera, att man drar ned på det utåtriktade, samhällsinriktade arbetet, för att värna om “kärnverksamheten”, gudstjänster och olika grupper i kyrkan och församlingshemmet. Det är en farlig väg. Vi missar då något av det centrala i den kristna tron, att går ut.

Jag minns i en församling när jag var med på en träff som kommunen ordnade för de som var intresserade av vuxenvandring i området. När jag så mig omkring var vi c:a 25 personer och hälften av dessa hade någon anknytning till den lokala församlingen (bara några enstaka var anställda!). Och jag tänkte; det är väl precis detta Gud kallar oss till, inte i första hand att driva verksamheter i församlingshemmet, utan att vara ute i samhället, där vi behövs.

Så mycket jag vill läsa...

2007-09-14T15:06:00.000-07:00

Oj, Kyrkans Tidning skriver om kyrkliga bloggar, och länkar bl.a. till min. Och jag som inte skrivit på ett tag. Tänk om nån tittar in, och ser hur inaktiv jag är... Måste skärpa mig!

Men jag har faktiskt varit på gång i flera dagar, men det är så mycket annat, och jag är så trött. Fattar inte hur ni andra flitiga bloggare hinner med att skriva så mycket. Jag har all respekt för er!

Samtidigt finns det så mycket jag vill läsa, men hinner bara en bråkdel. Det jag just nu hunnit eller nästan hinner läsa är Annika Spaldes nya bok “Ett brinnande hjärta : om mystik och engagemang”. Läste ut den idag. Annika är diakon och engagerad i bl.a. fredsfrågor, religionsdialog och djurrättsfrågor. Håller också på att läsa Jan Guillos nya “Fienden inom oss”. I datorn ligger en e-bok jag börjat läsa, Liza Marklunds “Livstid”. Från Bibliotekstjänst fick jag häromdagen “Livsnära” av Eva Spångberg och Reine Jonsson. Har en dryg vecka på mig att läsa och recensera den. Knäppt att läsa så mycket samtidigt, eller hur?

Inte nog med det, har fler böcker jag börjat med:
“Rättvist - hur i hela världen ska man leva?” av Karin Cedersjö
“Sex grader - vår framtid på en varmare jord” av Mark Lynas (läste hans förra bok, “Oväder” förra året. Kan rekommenderas!)
“Tecken och verklighet - Samtal om Gud - Ecce Homo“ av KG Hammar (tre böcker i en, har läst de två senare)
”Äktenskap för par med samma kön - vigselfrågor“ SOU 2007:17.

Ska avsluta med att nämna lite om ytterligare en bok jag håller på med: ”Revolutionen - vägar till ett alternativt liv“ av Shane Claiborne. En bok om livsstil, fred och rättvisa som verkligen kan rekommenderas.
Många kristna, särskilt ungdomar, har idag enkla armband med bokstäverna WWJD, ”what would Jesus do“, för att påminna sig om att leva ett kristet liv, i Jesu efterföljd. Shane berättar i boken om ett möte med en rik direktör som berättade att han också funderat på att följa Kristus och vad det innebar. Så drog han upp ärmen och visade ett armband med texten WWJD ingraverad. Armbandet var specialbeställt i 24 karats guld! Det är lätt att skratta åt det hela, men egentligen är det väl så många av oss västerländska kristna gör. Vi vill leva som Jesus gjorde, gör lite tafatta försök, men i praktiken är det snarare ett hån mot hur större delen av jordens befolkning har det. Ser lite av direktören när jag ser mig själv i spegeln. Jag som går och längtar efter en iPod Touch!

Nej, dags att sova snart. Ska bara läsa lite till, i några böcker!

Carl Bildt i Bagdad

2007-09-02T13:04:00.000-07:00

Carl Bildt och Tobias Billström är på besök i Bagdad och det tycks vara problem för dom att ta sig därifrån. Resan är ett bra initiativ tycker jag, inte minst med tanke på alla flyktingar från Irak som vi har tagit emot i Sverige. Om besöket kommer att betyda något för Irakiska flyktingar som oroas över framtiden återstår att se. Enligt Bildts blogg tycks de i alla fall ha fått höra om svårigheterna för de små minoriteterna i landet. Det blir intressant att höra vad Tobias Billström säger när han kommer hem.

Att skratta och leva förutsättningslöst

2007-09-01T13:56:00.000-07:00

Undrar hur många som de senaste dagarna skrivit om Nerikes Allehanda och Vilks rondellhunds-Muhammed? Så varför inte sälla sig till denna skara. Även Prästflickan skriver om frågan. Hon citerar och instämmer med Uffe Elleman Jensen. “Bara för att vi har rätten att kränka betyder det inte att vi måste”. Och visst är det olustigt att det oftast är Islam som är måltavlan i dessa tider. Samtidigt är det lätt att hålla med de som i denna debatt försvarar yttrandefriheten. Exempelvis skriver idag liberala invandrarförbundets ordförande Gulan Avci i Expressen/GT: “Sluta kryp för islamisterna”. Det kan också vara värt att lyssna till Islamologen Jan Hjärpe när han för några dagar sedan i Aftonbladet sa att muslimer i allmänhet inte upprörs av rondellhunden i profetisk tappning.

Hur man än ställer sig till Vilks rondellhunds-Muhammed, kan det apropå de många starka reaktionerna vara värt att fundera lite mer över fundamentalism och fanatism. För några dagar sedan fick jag på en kurs tips om en liten bok av Amos Oz, “Hur man botar en fanatiker”. Oz säger bl.a. att problemet med Bin Laden inte är att han hatar oss, utan att han älskar oss. Han hatar inte västvärlden utan han vill rädda våra själar, befria oss från materialism, demokrati, kvinnlig frigörelse mm. Det är detta som gör fanatismen så farlig.

Amos Oz lyfter fram humor som ett botemedel mot fanatism. Har du någonsin mött en fanatiker med sinne för humor? De kan vara mycket sarkastiska, men sinne för humor har de inte. Förmågan att skratta åt sig själv skyddar mot fanatism. Att leva öppet och förutsättningslöst skyddar också mot fanatism. Låt mig citera Oz när han berättar om sin farmors förklaring av skillnaden mellan jude och kristen:
“Du förstår, sa hon, de kristna tror att Messias har varit här en gång och att han säkert en dag kommer att återvända. Judarna hävdar att Messias ännu inte har kommit. På grund av detta, sa min farmor, på grund av detta har det förekommit så mycket vrede, förföljelse, blodsutgjutelse, hat ... Varför? Varför kan inte alla helt enkelt vänta och se? Om Messias kommer och säger ‘hej så roligt att se er igen’, får judarna ge med sig. Om å andra sidan Messias kommer och säger ‘god dag, så trevligt att träffas’ får hela den kristna världen be judarna om ursäkt. Under tiden får man leva sitt eget liv och låta andra leva sitt, sa min kloka farmor. Hon var definitivt immun mot fanatism. Hon kände hemligheten med att leva förutsättningslöst, med olösta konflikter, med det faktum att andra människor är annorlunda.”

Äktenskap för flera...

2007-09-01T11:21:00.000-07:00

Det var länge sedan sist. Har helt enkelt haft annat för mig än att skriva i min blogg. Men nu är jag tillbaka igen.

Jag skrev några rader i juni om könsneutrala äktenskap apropå ett uttalande från moderaternas partistyrelse. Nu har jag läst den offentliga utredningen "Äktenskap för par med samma kön - Vigselfrågor", inklusive de olika särskilda yttrandena. Inte minst dessa visar hur känslig frågan är. Visst kan man fundera på vilket som är bäst, en civil, samhällelig registrering av äktenskapet för alla, följt av en kyrklig välsignelse för dem som vill. Eller att även vigsel i kyrkan gäller juridiskt. Men jag har svårt för argumentationen “bevara äktenskapet mellan man och kvinna”. I uppropet “Bevara äktenskapet” står det: “I alla tider har den livgivande föreningen mellan man och kvinna betraktats som samhällets själva urcell. Föreningen mellan man och kvinna har alltid haft ensamrätt till begreppet äktenskap och åtnjutit särskilt skydd från samhällets sida.” Jag kan inte förstå på vilket sätt äktenskapet mellan en man och kvinna skulle kunna hotas om homosexuella också kan ingå äktenskap. Det svårt att tolka som något annat än ett uttryck för homofobi, att man tror att äktenskap mellan män och kvinnor blir besudlade och besmittade på något sätt.

Ett annat argument är att äktenskapet är till för barnens bästa. Men, säger man, “den samkönade relationen är i princip steril”. Detta säger man, trots att man måste veta att många barn växer upp i familjer med två mammor eller två pappor. Det har blivit något av en babyboom bland homosexuella de senast åren. Ska inte dessa barn också få del av den stadga och det erkännande som äktenskapet ger familjerna? Det tycker i alla fall jag. Vad tycker du?

Ett sant, heligt, kristet parti...

2007-07-04T09:19:00.000-07:00

Efter att börjat semestern med några väldigt trötta dagar, börjar nog krafterna komma tillbaka nu. Och därmed lite kraft att skriva något litet.

Många har redan kommenterat nyheten om att det finns planer att starta ett nytt parti i Sverige, ett parti vars politik ska bygga på den heliga skriften och Jesus Kristus. Dessa personer tycks veta att för Jesus och enligt Bibeln, är den viktigaste frågan idag att förbjuda abort. Egentligen ska man väl inte ägna för mycket uppmärksamhet åt denna lilla, extrema, fundamentalistiska grupp. Om det nu blir något parti lär de knappast få många anhängare eller röster.

Jag är alltså inte speciellt orolig för att dessa personer skulle kunna ändra på den svenska abortlagen. Inte heller är jag orolig för att de möjligen skulle kunna vara så framgångsrika att de lyckas ta några procentenheter från kd, och genom att splittra kd skulle kunna påverka utgången av nästa val. Det som oroar mig är att de genom sina stora ord om abort, usch och fy, Gud, Bibeln och Jesus ger en snedvriden bild av Gud, skrämmer människor och ställer sig i vägen för Gud.

Nu ska jag i alla fall för tillfället inte ägna mer tid åt att vara upprörd. Hellre då ta fram Martin Lönnebos nya bok “Bibelns pärlor - Möt berättelserna med Frälsarkransen”. Den andas kärlek och ödmjukhet, något som kanske skulle behövas hos de som vill starta ett “förbjud-abort-parti”.

Stöd Amnestys kampanj för att rädda Darfur!

2007-06-15T15:20:00.000-07:00

Vatikanen har visserligen sagt att de slutar stödja Amnesty då man menar att de propagerar för fri abort (suck!). Men det hindrar inte mig, och förhoppningsvis dig, att stödja Amnesty. Just nu har de en kampanj för att rädda Darfur. Du kan gå in på Make some noise och skriva under namnlistan med vädjan till de styrande i Sudan.

Du kan också läsa mer på Eyes on Darfur.

Amnesty ger också ut en dubbel-cd, Make Some Noise: The Amnesty International Campaign to Save Darfur. Den kommer ut om någon vecka tror jag, men finns redan nu att köpa på iTunes Store. Ett stort antal artister framför sina tolkningar av John Lennon-låtar. Underbart album! Köp och stöd Amnestys kampanj. På YouTube finns också videon Working Class Hero med Green Day.

Könsneutrala äktenskap snart - Yes!!!

2007-06-15T12:27:00.000-07:00

Moderaternas partistyrelse säger ja till könsneutrala äktenskap enligt DN. Ett antal politiker försökte på DN-debatt argumentera för att det skulle vara ett biologiskt faktum att homosexuella äktenskap är fel. Men Fälldin, Alf Svensson och deras vänner får vara beredda på att deras argument knappast tas på allvar. Vi lär nog snart få könsneutrala äktenskap. Tack och lov för det! En spännande tid vi lever i!

Och i kyrkan får vi enträget fortsätta arbete med hbt-frågor. Här finns mycket att göra.

Glest i kyrkan i söndags!

2007-06-11T15:08:00.000-07:00

Nu var det väldigt länge sedan jag skrev något. Beundrar dessa bloggare som flitigt delar med sig av sina tankar, Helle Klein, Karin Långström Vinge, Kyrkssyster, Kyrkoordnaren, All I Want - Monicas blogg m.fl. Jag kom av mig när jag var sjuk, sedan är det ju som det är i maj, allt ska hända. Inte mycket tid att skriva. Och nu denna värme! Men nu ska det i alla fall bli nåt.

Glest i kyrkan var det i söndags. Det var prästen, musikern, vaktmästaren, kyrkvärden och för övrigt var vi tre vuxna och ett litet barn. Jo, det blev en fin gudstjänst, men också en del tankar efteråt. Vad håller vi på med egentligen? Det är ju inte så få människor som varje söndag firar gudstjänst rutn om i vårt land. I konkurrens med andra aktiviteter står sig gudstjänsterna riktigt bra faktiskt. Men varför ska vi dela upp oss i varenda liten kyrka runt om, vilket gör att det i många kyrkor blir väldigt få deltagare. Hur kul är det egentligen? Inte särskilt upplyftande! Nej, nu får vi skärpa oss oss kyrkorna och faktiskt slå oss samman så blir fler på varje ställe. Inte bara av ekonomiska skäl.

En annan tanke får jag också. Jag vet ju att till andra gudstänster kommer det fler. Men högmässan kl 11 på söndag är inte så lockande för ganska många som i och för sig kan tänka sig att gå i kyrkan i bland. Men vi måste tydligen hålla fast vid den s.k. huvudgudstjänsten till varje pris. Vad är egentligen församlingens huvudgudstjänst? Är det vad som av kyrkans ledning bestäms vara det eller är det församlingen, människorna i församlingen som bestämmer vad som är huvudgudstjänst för dom? Vi pratar mycket om gudstjänstförnyelse, men tycks inte vilja förnya och förändra så mycket. Jag tror att kyrkan måste våga lite mer, båda offra det som inte fungerar och pröva nya former för att människor ska känna att det uttrycker något av den längtan man har.

Vad är huvudgudstjänst för dig?

Ha det bra!

Ulf Ekman och hans vänner enade - i vadå?

2007-04-22T09:06:00.000-07:00

Ulf Ekman skriver i Svenska Dagbladet idag om ekumenik. Det sägs allt oftare att en ny ekumenik håller på att växa fram, en ekumenik med nya bundsförvanter. Katoliker, pingstvänner, högkyrkliga i Svenska kyrkan och Livets ord enas i kampen mot sekulariseringen och för att bevara en klassisk kristen tro.

Det är ju gott och väl om det handlar om att tillsammans visa på och tala om Gud, Guds kärlek till människor och att försvara människovärdet i tider av våld, förtryck och förföljelser av olika slag. Men är det detta som förenar? När Ulf Ekman ska bli konkret och ge exempel på vad det är som förenar, ja då är det kampen mot samkönade äktenskap han talar om. Man blir ju bara så trött!

Att göra allt man kan för att hindra människor som älskar varandra att kunna leva tillsammans, är det verkligen evangeliets budskap och det som förenar kyrkor i ekumeniskt samarbete? Växer verkligen den nya ekumeniken fram när kristna från olika kyrkor förenas i kampen att undanhålla människor Guds välsignelse? Inte är det konstigt att sekulariseringen fortgår. Är det inte snarare ett uttryck för andlig mognad när människor vänder sig bort från en sådan kristendomstolkning?

Ulf Ekman menar att ett kyrkorna i sina försök att vara tillgängliga för nutidsmänniskor har anpassat sig till nutidsandan, t.ex. genom att acceptera homosexuell kärlek och samlevnad och nu till och med vara på väg att låta homosexuella vigas i kyrkan. En lögn blir inte sanning bara för att den upprepas tillräckligt många gånger. De kan finnas andra skäl än anpassning till tidsandan, när kristna säger ja till homosexuell kärlek. Det kan faktiskt bero på att man i kristen anda öppnar sina ögon, lyssnar till människor och ser hur människor har förtryckt och förföljts genom årtusenden, på grund av kärlek. Och kanske finns det också självrannsakan i botten, att man våga se kyrkans skuld i att människor har fått lida.

Visst längtar jag efter en ny ekumenik! Visst önskar jag att människor ska upptäcka Gud i livet! Och jag vill absolut inte att kyrkorna, dess ledare och dess medlemmar, ska vara fega och undanglidande! Men att förenas genom sitt nej till homosexuell kärlek, och att dessutom tycka det är rakryggat och modigt, det är inte bara dumdristigt, det är okristligt och kärlekslöst!

Människa och kristen

2007-04-21T11:49:00.001-07:00

Våren är sig lik. Det växlar mellan kyla och snö ena dagen och några dagar senare är det sol och värme. Kanske är det dessa svängningar som gör att man trots att det blir ljusare för var dag ändå är så trött. Jag har nämligen förstått att att det inte bara är jag som är ganska trött dessa veckor. Får väl skylla på denna trötthet. Det var nu ett tag sedan jag skrev något sist. Och ingen mer DeacPod har det blivit. Jag lovade ju fler Påskpod, men fick liksom inte till det. Men nu sitter jag I alla fall här och skriver.

Läser för tillfället (även om det går sakta framåt) Martin Linds ”Dietrich Bonhoeffer- Tankar om en 1900-talsmartyr”. Här finns ett av de mer kända citaten från Bonhoeffers fängelsebrev:
“Senare har jag fått erfara, och erfar det den dag idag, att man först lär sig tro genom helt och fullt jordeliv. När man fullständigt uppgivit att göra sig till något särskilt - det må vara helgon eller en omvänd syndare eller en kyrkoman (en s.k. präst I sin prydno), en rättfärdig eller orättfärdig, sjuk eller frisk - och detta kallar jag dennasidighet, att leva mitt uppe I rikedomen av uppgifter, problem, framgångar och misslyckanden, erfarenheter och rådvillhet - då kastar man sig helt I Guds armar, då tar man inte längre sina egna lidanden, utan Guds lidanden I världen på allvar, då vakar man med Kristus I Getsemane; och detta, menar jag, är att tro, är “metanoia” (omvändelse), och så blir man en människa, en kristen.”

Jo, det var också en meningsbyggnad! Men jag tycker om dessa ord om att vara människa och kristen, om vad tro är. Att bli kristen är inte att bli något särskilt, att vara människa är att vara någon särskild I sig, genom att vi är av Gud och vi är älskade av Gud.

Ha det bra! Vi hörs!

Varför ska man podda?

2007-04-02T14:08:00.000-07:00

Jag har ju försökt mig på att podda, dvs att ge ut egenframställda podcast. Det har än så länge bara blivit två. Det är kul, men tar sin lilla tid, vilket jag inte har så mycket av alltid. Men efter att ha läst Camilla Lifs krönika i Kyrkans Tidning förra veckan börjar inspirationen att komma tillbaka. Det var lite hedrande att hon i första meningen skrev ... en diakon i Göteborg gör det... Fler och fler poddar!” Efter den uppmärksamheten får jag allt försöka spela in några till. Nu i påsk kanske det kan bli några PåskPod, vem vet?

Lika snäll, eller i alla fall neutral, var inte Camilla när det gäller GodPod Sweden, David Fredins trevliga podcast, som dessutom ligger riktigt högt på iTunes lista. Hon tycker att hennes tid är för dyrbar för att lyssna till småprat om ditten och datten. Självklart kan hon tycka vad hon vill om vilken podcast hon vill. Det tråkiga var att hon gick från ett litet försök till att ta upp fenomenet podcast, ”vem poddar och varför”, till att recensera just ett program. Och genom det så missar hon poängen med att podda - och lyssna - och om man vill, ge respons på podcast. Och alltså få en dialog mellan poddare och lyssnare. Podcast är ett uttryck för frihet och demokrati, och ger faktiskt en möjlighet till dialog.

Du poddar om nästan vad du vill och det ska inte godkännas av någon programchef som bedömer om det duger och om tillräckligt många kan vara intresserade. Och som lyssnare bestämmer du själv vad du lyssnar till. Du hoppar lätt till en annan podcast eller musik du har på din iPod eller dator. Och att radera den är lika enkelt.

Poddarna och deras podcast lever sitt eget liv och blir vad det blir. Därför är det så spännande att följa utvecklingen. Jag tänker inte sia hur det blir. Om podcast är framtiden inom media eller bara en tillfällig fluga vet jag inte, och vad spelar det för roll. Möjligheten att podda har getts till väldigt många, och det är en av poängerna. Men det kan naturligtvis vara svårt för en präst som har fått ett utrymme i Sveriges Radio att förstå det.

Camilla avslutar sin krönika med att skriva att om församlingar lägger ut predikningar på nätet så kanske hon kan tänka sig att lyssna, om predikan är kärnfull i alla fall. Jag kan hålla med och hoppas att fler församlingar gör just detta. Samtidigt är just detta en sida av podcast som inte är särskilt ny. Redan när jag gjorde diakonala året (volontärår) 1976-1977, hade jag som uppgift att gå runt med gudstjänster inspelade på kassettband till äldre i församlingen. Men podcast, även i form av predikningar, kan ju ges ut av vem som helst. Det kanske kan vara farligt att släppa ordet fritt, men oj så spännande!

Nu är klockan för mycket för att spela in en podcast, men jag ska försöka i morgon kväll. Vi hörs!

Vuxen tro eller panisk tro?

2007-03-18T06:11:00.000-07:00

Efter att ha läst en del bloggar, och framför allt kommentarer, som behandlar homosexuella, kyrkan och eventuell vigsel eller välsignelse av homosexuella par i kyrkan kommer hela tiden mina tankar tillbaka till titeln på en bok av Ylva Eggehorn: Språk för en vuxen tro.

Efter att under många år ha följt debatten och samtalen om homosexualitet inom kyrkorna blir jag i och för sig inte förvånad när jag läser de fördömande och hatiska inläggen. Jag känner mycket väl till allt den homofobi som finns i samhället och inte minst i kyrkan. Men varje gång blir jag lika bedrövad över hur homofobin kläs i kristen språkdräkt och hejas på att präster, pastorer och andra ledare från olika samfund.

Det finns mycket att säga om detta, men jag funderar mycket på både aggressionerna och rädslan i många av inläggen. Förledd och lurad av Satan, vi måste lyda och underordna oss, Gud ska straffa, osv, osv. Det tycks som om en vanlig utveckling av tron inte är från barnatro till vuxentro utan från barnatro till panisk tro. En tro som är rädd och hela tiden ser allt som hot.

Jag är själv kristen, tillhör Svenska kyrkan och är diakon sedan 25 år. Men jag undrar hur mycket undervisning, predikan och bibelutläggningar i kyrkorna har bidragit till, om inte att leda människor till en panisk tro, åtminstone hindrat utvecklingen till en vuxen tro.

Många, många gånger har jag tillsammans med människor läst Ps 23, om Herden som leder oss på rätta vägar. Bilden av oss som får och Jesus som herden är på många sätt tilltalande och tröstande. Men de är också klart problematisk. Jag har svårt att identifiera mig som ett får, ett flockdjur, som inte vet sitt eget bästa, utan behöver en herde som med staven ser till att jag rättar in mig i ledet.

För mig måste det i en vuxen och frisk tro finnas utrymme att röra sig, utrymme att tänka själv, att vara kritisk och ifrågasätta. I detta spännande, utmanande och levande kristna liv möter oss Gud, det är min övertygelse.

Homosexuella gifta sig i kyrkan, eller?

2007-03-16T12:27:00.000-07:00

”Svenska kyrkans ledning säger ja till att homosexuella ska få gifta sig i kyrkan.” Så lyder en av nyheterna för dagen. Riktigt sant är det inte. Det handlar om att partnerskapsregistrering ska kunna ske i kyrkan. Äktenskap ska fortfarande vara förbehållet man och kvinna. Även om det alltså kan finnas mer att önska är detta ett stort steg på vägen. Jag håller med Helle Klein som skriver ”Bravo biskopar” och ”Heja biskoparna”. Tack gode Gud att vår kyrka vågar ta dessa steg för människors skull, även om andra kyrkor förfasar sig.

Kan inte låta bli att tänka på filosofen och författaren Pontus Wikner, som 1879 skrev: ”Till prästerna kan jag icke tala: de äro hindrade av den mosaiska och paulinska bokstaven. Om några årtusenden skall väl ändå mosaismen i kristendomen vara död, och så skall kanske även en präst kunna vara barmhärtig. Nu vore det orimligt att begära.”

128 år har gått sedan dess ord. Det är lång tid, men med tanke på Pontus Wikners pessimistiska tro att det skulle dröja tusentals år innan kyrkan kunde acceptera och välsigna homosexuella, så har ändå mycket hänt. Tänk ändå, om Pontus kunde fått vara med idag, och med honom många, många andra som blivit förtryckta och förföljda i Guds namn. Så tack och lov för de förändringar som nu sker!

TV-serien 24 och ”säkerhetsrisken” Hassan Asad

2007-03-12T15:56:00.002-07:00

TV-serien 24 har fått kritik, för våldsinslagen, tortyr-scenerna och för att den riskerar att underbygga främlingsrädslan. Trots att det ligger mycket i denna kritik kan jag inte låta bli att följa serien. I kvällens avsnitt visades hur jakten på terrorister gick ut över oskyldiga, samtidigt som skyldiga höll sig undan.

Jag stänger av tv:n, och tänker att detta är ju bara fiction. Slår upp dagens GP och läser om Hassan Asad, asylsökande jordanier som hotas av utvisning. Enligt Säpo är han en säkerhetsrisk, men anklagelserna är hemliga. Bengt Westerberg och Christer Zettergren från Röda Korset säger att de ”känner en stark oro över att det i själva verket inte är Säpo som har anklagelser mot Hassan utan USA”. När 24-tittare läser om Hassan kanske de tänker att den desperata jakten på terrorister just riskerar att gå ut över oskyldiga. Men risken är också att de tänker: ”han är kanske skyldig trots allt och vi vill ju inte ta några risker...”.

Måste rädslan få oss att offra mänskliga rättigheter? Ska USA:s krig mot terrorismen få styra svensk asylprocess? Bryr sig svensken eller är svensken rädd?

I samma dagens GP skriver Peter Weiderud, Michael Williams och Magdalena Streijffert ”De irakiska flyktingarna måste få förutsättningar att söka asyl”. Situationen i Irak måste i rimlighetens namn ge skäl till asyl. Men i praktiken är det omöjligt för irakiska flyktingar att ta sig till Sverige på laglig väg. Detta gör att i praktiken är det människosmugglare som upprätthåller asylrätten. Men, skriver artikelförfattarna, irakiska flyktingar kommer inte till Sverige på grund av människosmugglare, de flyr från situationen i Irak. Vi måste solidariskt hjälpa dessa flyktingar. Instämmer!

Asylrätten är en grundläggande rättighet som vi måste hålla fast vid. Vi lever i en värld där väldigt många människor borde ha denna rätt. Visst kostar detta på, men vi måste ha råd att bära detta gemensamma ansvar. Det handlar om solidaritet och att våga. Kommer att tänka på Astrid Lindgrens Bröderna Leijonhjärta, Jonathan säger till Skorpan: "Vissa saker måste man göra, annars är man ingen människa, bara en liten lort".

Har andliga coacher tystnadsplikt?

2007-02-25T13:11:00.000-08:00

Skvallerartiklar i kvällspressen är inget jag brukar lägga någon större energi på. Men eftersom ett av mina barn säljer GT på söndagarna brukar jag bläddra igenom tidningen och bilagan ”hallå!”, som också följer med Expressen och Kvällsposten. De, liksom många andra, även många bloggare, skriver om Johanna Sällströms liv och tragiska död. Många har blivit ledsna och saknar Johanna. Behovet att skriva och läsa om henne är högst naturligt.

I artikeln berättar några som stod Johanna nära om hennes svårigheter och hennes mörker i livet. Bland andra citeras Benny Rosenqvist, som är andlig coach, författare och frisör.
Han berättar bl.a. om hennes dåliga självförtroende. Han berättar också om en s.k. reading han gjort med Johanna som hans klient, då de tillsammans mött andevärlden och nuet och sett visioner om framtiden.

Jag har full respekt för alla som försöker hjälpa andra människor ärligt och med med de resurser de har. Någon kanske tror att jag som diakon i Svenska kyrkan ser andliga coacher som konkurrenter. Men för mig är det något fundamentalt att människor själva väljer sina vägar. Att det finns alltfler andlig coacher, eller vad man vill kalla sig, ser jag som ett uttryck för vårt stora behov av att jobba personligt med livsfrågor. Men att någon som kallar sig andlig coach och tar emot ”klienter” i en kvällstidning berättar om enskild persons mörker och kamp gör mig minst sagt förundrad. Visst har jag ett förebehåll, man kan inte alltid lita på vad som står i media. Vi får i så fall se om Benny Rosenqvist har någon kommentar.

Men min fråga är: Har inte andliga coacher tystnadsplikt? I Svenska kyrkan är detta en oerhört viktig fråga, som vi ofta lyfter till samtal och diskussion. Och vi gör det för den enskilda människans skull. När man öppnar sitt innersta för en annan och särskilt för någon som utger sig för att ha profession eller kompetens att hjälpa, då måste man kunna lita på att den personen håller tyst. Och att han absolut inte går till massmedia! Om en präst eller diakon skulle göra det får det rättsliga följder. Vad gäller för andliga coacher? Finns det tystnadsplikt i dessa sammanhang? Människor som söker hjälp måste kunna känna sig trygga.

Podcast - och allt annat nytt

2007-02-10T06:53:00.000-08:00

Jag tillhör inte dom som förfasar sig över utvecklingen inom elektronik, datorer, internet osv. Snarare blir jag barnsligt fascinerad. Men jag har full respekt för alla som blir stressade och tycker det är svårt att utvecklingen går så rasande fort.

Nyligen läste jag en intressant och trevlig bok, ”The perfect thing” av Steven Levy. ”How the iPod became the defining object of the 21st century”. Den tillhör kategorin ”lovprisning av iPod, Apple och Steve Jobs”. Men låt dig inte avskräckas, det är kul läsning.

Steven skriver bl.a. om fenomenet podcast, något som även jag har försökt mig på. Han berättar att hur podcasting växte fram och hur namnet kom till. Bloggande hade förekommit ett tag och nu började en del också spela in ”ljudbloggar” eller ”internetradioprogram”. I september 2004 bestämde några för att kalla det podcast, ett ord som inte existerat några månader tidigare. En bloggare, Doc Searls, skrev den 28 september om fenomenet och namnet. När han den dagen googlade på podcast fick han ett dussin träffar. Han trodde då att inom ett år skulle man få hundratusentals, kanske miljoner träffar. I oktober fick man 2 700 träffar. Mot slutet av 2004 fanns ordet podcast på miljoner hemsidor. När Steven Levy gjorde en sökning i mars 2006, alltså 18 månader efter att det startade, fick han 215 miljoner träffar. Nästan vem som helst kan man ganska enkla medel gör en podcast, men det är också något som tv- och radiobolag, politiska och religiösa organisationer satsar stort på.

En otroligt snabb utveckling! Fascinerande eller kanske skrämmande? Driven av en ”folklig demokratiseringssträvan” eller av kommersiella krafter? Hur länge orkar människan hänga med i denna utveckling” Blir vi till slut totalt mediautbrända eller ger det oss bara mer energi i strävan att utveckla oss som människor och mänsklighet? Vem vet?

Tempot dras upp. Känner själv att jag får se upp så att det inte blir för mycket. Stillheten, tystnaden och vilan behövs som balans. Och behovet kommer nog att öka.

Men för mig, som på 1970-talet satt och rattade min kortvågsradio och letade efter fjärran radiostationer, är det samma känsla jag kan få nu som då. Jag minns mycket väl när jag fick in Radio Bangladesh, en kort tid efter att det nya landet bildats. Det var en häftig upplevelse att en värld i förändring kom in i mitt pojkrum. Än idag vill jag vara med i denna underbara och skrämmande värld, men se upp så att jag inte slukas av den.

Köpte en ny bok igår, ”Med hela ditt hjärta. Livsråd och erfarenheter från en andlig vägledare.” av Henri Nouwen. Berättar nog mer om den en annan dag.

Dom och vi - exkluderad eller inkluderad

2007-02-05T10:12:00.000-08:00

Dom och vi blir mycket dom, jag menar dömande. Eller exkluderande. Jag testade vilka synonymer Word har på exkludera:

Utesluta, ta bort, utestänga, utelämna, förbigå, hoppa över.

Att få tillhöra ett vi, ett sammanhang är viktigt. Att få vara med, att någon räknar med oss får oss att växa. Vi behöver nog få tillhöra en grupp, känna oss hemma. Men andra sidan av vi är dom, när några blir innanför, blir andra utanför. Ofta stärks vi-känslan av att andra inte är med och inte är som vi. Utanför är dom som avviker från oss, de annorlunda.

Måste det vara så, måste inkluderande leda till exkluderande? När det finns många i samhället som är exkluderade, ska då inte kyrkan vara ett alternativ, där man blir inkluderad?

Många menar, med all rätt, att det snarare är tvärtom, att kyrkan har stor skuld i att människor exkluderas. I kyrkorna har det talats och talas än idag, om än inte lika mycket i vår Svenska kyrka, om himmel och helvete, om den dubbla utgången; att några faktiskt hamnar utanför. Är inte de tankarna den yttersta formen av exkludering?

Finns det en önskan om att det faktiskt inte bara ska finnas en himmel utan också ett helvete. Man vill väl inte alla typer ska vara med. Några måste ju hamna utanför, vad är det för mening annars? Är det inte också något grundläggande i vårt svenska samhälle? Alla ska ju inte få komma in till vårt ”himmelrike” Sverige, hur skulle det se ut? Vår gemenskap stärks om vi värnar våra gränser, eller helst stänger dom. Inte kan vi släppa in alla flyktingar i Sverige, dom är bara ute efter att få det ekonomiskt bättre. Inte kan vi släppa in alla i himlen, de är bara ute efter belöning, inte har dom en äkta tro.

Jag minns när hur jag som tonåring hamnade på ett väckelsemöte i Mölndal. Efter mötet gick pastorn runt och hälsade. Vi hälsade kort på varandra och han frågade:

”Är du frälst?”.

Jag tänkte att det var bäst att svara ”ja”, antagligen skulle han bli nöjd då. Och visst, han nickade glatt och gick vidare.

Kräver inkludering någon form av exkludering? Om vi ska känna att vi tillhör en gemenskap, en utvald, viktig gemenskap, kanske en exklusiv skara, kräver det att några exkluderas? Eller är kyrkan egentligen en helt annan sorts gemenskap?

Jag har nog ganska svårt att känna mig hemma i det som kallas fina, varma och härliga gemenskaper i kristna församlingar eller i andra sammanhang. Kanske en störning hos mig, vad vet jag. Men min erfarenhet är att på något märkligt sätt så är utanförgemenskaperna en betydligt starkare upplevelse. För mig handlar detta om gudsbild, eller egentligen om Jesus, men det är nog så att Jesus är min gudsbild. Jesus gick hela tiden utanför det etablerade, utanför de vanliga gemenskaperna. När Jesus mötte människor, i utanförmöten, då hände något som jag skulle vilja kalla inkludering. Det är vad kyrkan ska vara tror jag. En kyrka som är inkluderande. En kyrka som är utanför.

Premiär för min podcast - DeacPod

2007-01-07T14:22:00.000-08:00

Inga långa utläggningar ikväll, börjar jobba igen i morgon efter julledighet. Men måste bara berätta att nu har min nya podcast haft premiär - DeacPod. Finns på min hemsida, http://web.mac.com/diakon/ och på iTunes Store, http://phobos.apple.com/WebObjects/MZStore.woa/wa/viewPodcast?id=211803713.
Ha det så bra!

Björn Afzelius och lite om Amnesty

2007-01-05T16:17:00.000-08:00

Det är inte ofta jag ser TV-programmet ”Minnenas television”, men i kväll visades en konsert med Björn Afzelius från 1989. Väldigt mycket 80-tal, när det gäller kläder och frisyrer. Men musiken står sig, och även texterna.

”Plötsligt öppnades våra ögon,
plötsligt hörde vi alla ljud.
Plötsligt var vi en del av världen,
plötsligt tog vår ungdom slut”
(ur Europa av Björn Afzelius)

Tron att det går att påverka och förändra orättvisa strukturer kanske var lite naiv, men än allvarligare är det om man helt har tappat tron eller inte bryr sig längre. Det kan tyckas så ibland. Men samtidigt är det många som kämpar på olika sätt. I arbetet med Flyktingamnesti 2005 och Nätverket Asyl har jag mött många som kämpar på.

”Gamla vänner, kom fram!
Låt mig känna er hand!
Låt oss göra precis som vi gjorde!
Vi blir dåtiden se`n,
men vi är samtiden än,
så låt oss göra det enda vi borde!
Nya vänner, kom med!
Nu behöver vi er!
Det är era visioner dom hotar!
Ni är framtiden nu;
Det är era beslut
som formerar det nya Europa!”
(ur Europa av Björn Afzelius)

Ett sätt att göra något som är oerhört enkelt, tidsenligt snabbt och effektivt är att engagera sig som SMS-aktivist i Amnesty. När du anmält dig får du ungefär varannan vecka ett SMS med kort information om en aktion. Du svarar bara på SMS:t så deltar du med ditt namn i vädjanden för förföljda och fängslade människor. Det kommer också uppföljande SMS om lyckade aktioner. Vad hindrar att gå med? Anmäl dig du också! Mer information på http://www2.amnesty.se/sms.nsf

Och lyssna gärna på Björn Afzelius!

Gott Nytt År 2007 -

2006-12-31T17:35:00.000-08:00

En timme in på det nya året. Vi har lämnat det gamla året med översvämningar, fortsatt krig och terror, avrättningen av Saddam Hussein osv, osv.
2007 börjar med ett stormväder som drar in över Sverige. Vad väntar oss och vad gör vi med det som väntar oss?

Några ord ut bönboken Tro och Liv:

”Låt oss inte blicka tillbaka i vrede eller skåda framåt i fruktan, utan se oss omkring, här och nu, i vaksamhet.”

”Jag vill vara uppriktig,
bekämpa orättvisor,
vara orädd,
inte bruka våld,
möta alla människor med kärlek.”

Gott Nytt 2007 önskar jag dig!

December - elljusstakarnas lysande månad

2006-12-05T14:33:00.000-08:00

Nu i adventstid blir vi bländade av elljusstakarna i många fönster. En miljon av denna svenska uppfinning säljs varje år i Sverige.

Vet du hur den kom till? Omkring 1930 lanserade Philips elektriska julgransbelysningar. Men det var många av dom som inte fungerade så bra eller som gick sönder och returnerades till fabriken. Värdelöst skräp som ska slängas tyckte många. Oskar Andersson, som var anställd på fabriken i Göteborg, tyckte att det var synd att kasta de returnerade julgransbelysningarna. Han köpte en träljusstake för sju ljus och monterade de elektriska ljusen i den. Julen 1934 tändes den första elljusstaken i Oskar Anderssons föräldrahem. Några år senare började man fabrikstillverka elljusstakar.

Det som är skräp och odugligt för somliga, det kan lysa upp tillvaron för andra. Tänk på det när du ser en elljusstake.

Hoppas du får en bra adventstid!

Yusuf Islam - Cat Stevens minns du väl?

2006-11-15T14:22:00.000-08:00

Apropå religionsdialog:

Minns du Cat Stevens. Han lämnade artisteriet för många år sedan och blev muslim. Han har varit aktiv genom åren, men på annat sätt. Bland annat samlat in pengar till barnhem. Nu i dagarna har han gett ut en ny cd, under sitt ”nya” namn Yusuf Islam. ”An Other Cup” Finns på iTunes eller som cd-skiva. Man hör mycket väl den bekanta Cat Stevens-rösten, men ändå är det annorlunda. Jag kan rekommendera den! I konvolutet har han med ett citat, som också kan handla om en inställning man kanske måste ha i religionsdialog, liksom i alla dialoger; en vilja att lyssna och lära av den andre. Här kommer citatet:

’A spiritual master received a learned man who came
to gain deeper insight into the mysteries of life.
The master prepared tea. While serving the tea he
began to explain, but the learned professor kept on
interrupting with his own opinions. So the master
poured his visitor’s cup full, and then kept on pouring.
The learned man watched the overflow until he no longer
could restrain himself, “It is overfull. No more will go in!”
“Like this cup,” the master said, “you are full of your
own opinions and speculations. How can I show you
anything unless you first empty your cup?”’

Livsåskådningsdialog - ja tack!

2006-11-04T15:13:00.000-08:00

Jag har precis försökt läst ”Tro och vetande 2.0 - om förnuft, humanism och varför människor tror på konstiga saker” av Christer Sturmark. Jag har också tänkt läsa ”Handbok för ateister - en ateologisk betraktese” av Michel Onfray, men det är för tillfället utlånad till kollega. Jag har egentligen ganska stor förståelse för alla dem som i dessa tider tänker att det vore mycket enklare om vi slapp alla religioner. Krig, terror, förtryck, förföljelse och mycket annat elände tycks alltför ofta orsakas av religiös fanatism. Och just detta verkar vara det kanske viktigaste argumentet för Sturmark; se vad religionen ställer till med, bli ateist!

Det finns en hemsida till boken ”Tro och vetande 2.0”. Besökte den sidan nyligen och under rubriken ”Idédebatt” fanns en insändare av Sturmark, som publicerats i Aftonbladet i augusti, ”De homosexuella bör lämna Svenska kyrkan”. Det var något väldigt bekant över artikeln. Än en gång används homosexuella som slagträ i debatten. Många gånger genom åren har jag läst artiklar i t.ex. tidningen Dagen, som använder homosexuella för att på olika sätt argumentera för sin tro. På något sätt är inte avståndet är så stort mellan Christer Sturmark och fundamentalistiska kristna skribenter i t.ex. Dagen. Det viktigaste för dem båda är att omvända människor till sin egen tro/övertygelse och att undergräva för motståndarna. Och visst är tonen densamma, att tala om hur andra borde göra. Suck!

Genom åren har jag försökt att engagera mig i t.ex. att kristna med olika traditioner ska mötas i dialog och förstå och respektera varandra; att kristna, och andra, med fördomar och aggressioner mot människor med olika sexuell läggning, ska lyssna, reflektera och försöka bearbeta sig själv och sina värderingar. Jag har försökt engagera mig och arbeta för det som kallas religionsdialog, jag skulle gärna kalla det livsåskådningsdialog för att omfatta även ateister och s.k. humanister. Men detta är inte lätt i en tid med växande fundamentalism.

Därför tycker jag att Christer Sturmarks ton känns som ytterligare ett steg tillbaka. Dialogen och förståelsen tycks långt borta. Men jag vill tro jag på en förändring, tro på att dialog är möjlig. Nu har ju till och med Ulf Ekman och Livets Ord kontakt och dialog med samfund som man för bara några år sedan baktalade och föraktade. Så kanske det inte ska dröja så länge tills det blir en annan ton mellan kristna, muslimer, ateister m.fl. Och då kanske ”Tro och vetande 3.0” inte bara talar om det som skiljer oss åt. Jag undrar vad Christer Sturmark tror?

War on terror or the Amish way - Amish, Bush, terror och förlåtelse

2006-10-28T12:36:00.001-07:00

För en tid sedan hände ännu en tragisk dödsskjutning på en skola i USA. Denna gång på en liten skola tillhörande Amish-folket. De lever avskilda, i fred och enkelhet utifrån bl.a. en tydlig tro på ickevåld. Förlåtelsen är grundläggande för Amish-folket och ska enligt deras tro tillämpas i vardagen. Hur reagerade de då när det besinningslösa våldet kom så nära dem?

Först var det några av de äldste i församlingen som besökte änkan till mördaren. De kom för att erbjuda sin förlåtelse. Föräldrarna till de dödade flickorna inbjöd också änkan till deras barns begravning. De föreslog också att försäkringspengarna skulle delas mellan familjerna och änkan och hennes barn. Och för att uttrycka sin vilja till försoning deltog 30 medlemmar i församlingen vid begravningen av mördaren.

Var dessa från Amish-församlingen tvungna att agera på detta sätt, för att visa att de levde rätt, att de kunde förlåta? Var det ett sätt för dem att vittna sin tro? Var det svårt för dom? Eller var det självklart? Jag vet inte. Men det dom gjorde var på något sätt att konkret leva fred och försoning.

I 5 år har kriget mot terrorn pågått. I Guds namn leds det av president Bush. Amish-folket kämpar också mot terror i Guds namn, men på ett totalt annorlunda sätt. Man kan inte låta bli att fundera över frågan:
Tänk om...

Skäms inte för att du är...

2006-10-27T14:46:00.000-07:00

Har det blivit lite inne med nördar? Nördar tränas att spela fotboll eller hockey. TV-tittarna ler, skakar på huvudet, skrattar och beundrar dessa killar som kämpar att klara något som egentligen inte alls tycks vara deras grej. Ser vi något av en nördarnas revansch? Eller handlar det bara om ett lite mer sofistikerat sätt att ha roligt på töntarnas bekostnad? Njuta av att se några som på ett lagom sätt avviker från allmänna normen, så att jag kan vara säker på att tillhöra de accepterade och normala? Enligt Wikipedia är nörd en person som är extremt fixerad vid en enda sak, ofta teknik eller vetenskap, men har svag social kompetens. Denna beskrivning stämmer knappast på TV-seriernas nördar. De tycks inte sakna social kompetens och deras intressen kan vara många. Kanske är det just avvikandet från det allmänna som utmärker dagens nördar?

Nåväl, jag vågar mig inte på att bedöma om vi står inför nördarnas revansch. Men man kanske kan tala om nördarnas evangelium (Evangelium enligt Nörd).

Du behöver inte vara som alla andra! Du får vara dig själv! Du får ha dina intressen! Det är du och bara du som kan definiera vem du är, vad du tror på och vad som är viktigt för dig! Det glada budskapet att man får vara den man är! Akta dig för alla som vill definiera dig, som vill påtvinga dig sina normer, som vill stänga inne, förkväva och förkrympa dig, må det så vara inlindat i politiska, religiösa eller rena rama mobbartermer.

Jag kanske använder Tomas Tranströmers ord lite väl fritt, men jag skulle vilja sammanfatta nördarnas evangelium med dessa ord:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

--------------------------

Jo men visst, jag är allt lite nörd själv. För hur kan man vara intresserad av modelljärnvägar?

--------------------------

Hela Tomas Tranströmers underbara dikt:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”

Två tomater...

2006-10-27T14:33:00.000-07:00

Två tomater gick på en väg.

Så kom en bil och körde över den ena tomaten.

Då sa den andra tomaten: Kom Ketchup, så går vi!

Finns det möjligheter att kunna gå vidare i livet när man blivit trampad och överkörd? Jonas Gardell har nyligen kommit med en ny bok, ”Jenny” (Norstedts 2006). Den fortsätter berättelse om Juha och Jenny från ”En komikers uppväxt” och ”Ett ufo gör entré”. Den gamla barnhistorien om de två tomaterna får en ny innebörd när när man läst Gardell.

Låt mig citera:

”Jag önskar att jag hade något bättre att svara dig, men allt jag kan komma på är detta (och jag vet att du inte ens tror på Gud).

På en bår bar de fram en förlamad man till Jesus.

Då sa Jesus till den förlamade mannen på båren: Res dig upp och gå!

Så sa han. Bli inte kvar här i det som gjort dig förlamad!

Nu var Jesus Guds son, så han uttryckte sig ibland lite högtidligt. Hade han emellertid varit en komiker, som jag är, hade han lika gärna kunnat säga som en tomat sa till en annan: Kom Ketchup, så går vi!

Det är all levnadsvisdom jag har att komma med.

Till slut landar allt i detta:

Två tomater gick på en väg.

Så kom en bil och körde över den ena tomaten.

Då sa den andra tomaten: Kom Ketchup, så går vi!

Jag väntar vid vägkanten.

Din Juha”

Läs gärna hela boken, ”Jenny” av Jonas Gardell!

Vi hörs!